Allt började med nyfikenhet. En kompis till mig berättade lyriskt om en matbutik i Uppsala. Inte för att butiken var extra billig eller bra - utan för att dess soprum var lika lättillgängligt som välförsett.
Jag sögs in i dumpstrarnas värld och snart levde min lilla familj i lyx och överflöd, av "saker som pappa hittat på natten". Köket fylldes med frukt och grönt från hela världen, kaffe, Anthon Berg-marsipan, öl, dessertostar av alla sorter, pinjenötter, Pringles-chips...
Ju mer jag släpade hem desto större blev min nyfikenhet. Vad är det som gör att alltmer utmärkt mat slängs - hos bonden, i butikerna och av oss konsumenter?
Jag gav mig ut på en resa genom Svinnlandet Sverige - och fick skrämmande svar från butikschefer, forskare och storföretag.
I boken berättar jag hur jag under två år levde på gratis mat som andra slängt.
Butiksvärdet uppgick till ca 150.000 kr.
Boken innehåller också tips på hur du
-handlar smartare
-räddar din mat
-dumpstrar

Utdrag ur boken:
"När jag hittar färska lasagneplattor gör jag cannelloni med en fyllning av dumpstrad keso, dumpstrad lök, plockade nässlor och dumpstrad camembert. Ovanpå lägger jag en tomatsås av dumpstrade tomater och dumpstrad riven parmesan. Till efterrätt blir det dumpstrad mascarpone med fruktsallad av dumpstrad frukt."

"Kampanjprodukter med kort hållbarhet är värst, särskilt när det är en produkt som folk inte köper varje vecka. Har man kampanjer med lax kan man sälja slut direkt ena gången, för att nästa gång knappt sälja något alls. Och eftersom sådan fisk går ut så snabbt finns det ingen chans att sälja den i efterhand heller.
På mejeriavdelningen ligger massvis med små drickyoghurtar i en kyldisk med Ät snart-etiketter på. Mitt emot står flera hyllmeter med kvarg med olika fetthalter och smaker. Kvarg är den mejeriprodukt näst efter smaksatt yoghurt jag hittar mest i soporna. Butikschefen berättar att utbudet i hans butik har ökat från en hylla till fyra på något år. - Det verkar som om det är Aftonbladet och Expressen som bestämmer vad vi säljer. Det de skriver är nyttigt efterfrågas. "

"Överflödet borde göra mig lugn, jag skulle kunna trappa ner på dumpstrandet. Istället ger jag mig ut oftare och oftare. Det handlar dels om min frustration över allt som går till spillo, dels om ett sug efter kicken när jag gör riktiga fynd. Dumpsgring är en motståndshandling, mot kapitalismens arbetslinje och tillväxtmantra. Samtidigt är det lätt att hamna i ett ekorrhjul som inte ingår i det vanliga arbetslivet men som påminner starkt om det.
En ändlös jakt på saker man inte behöver".

Mycket intressant läsning, och jag kan absolut av flera anledningar förstå hur och varför man ägnar sig åt dumpstring. Jag kan dra en viss parallell med min svampmani, jag bara plockar och plockar trots att mitt behov sedan länge är tillfredsställt. Jag plockar, torkar, ger bort, förvarar, men, jag kan inte låta bli att fortsätta.
Jag är inte särskilt kräsmagad, men jag kan däremot tänka mig att jag ändå skulle tycka att det var ganska äckligt att rota i sopor. Jag tycker inte om att smutsa ner händerna...men, det är säkert en vanesak.

I boken behandlas också det stora globala problemet bakom svinnet av livsmedel, vad olika länder gör åt det, kreativa lösningar samt lästips och källor.

Ingrid växer upp på en ö.
Havet är hennes berättelse.
Fisken, stormen, fattigdomen.
Hon äger årstiderna, fåglarna och horisonten.
Hon lär sig saker som ingen längre kan.
En dag måste hon lära sig ännu mer.

I ett kargt nordnorskt kustområde utspelas Roy Jacobsens nya roman som utgår från verkliga händelser mellan åren 1913-28

Utdrag ur boken:
"Hon kör in högra handen i buken på den största sejen och sliter ut inkråmet och håller upp det med vämjelse i blicken. Han ror från det ena landmärket till det andra medan hon slänger fiskrens över relingen och ser måsarna dyka över dem och plaska och äta och slåss i ett slags virvel på liv och död. "

"Hon är glad att få vara med de andra och är inte ett spår rädd, bara upprymd, och skrattar hela tiden. Men det har de inte lov till. Det är inte tillåtet att skratta i ett klassrum, av tre skäl, räknar magister Olai upp på sina långa smala fingrar: det stör, det är smittsamt och det ser dumt ut.
Det är inte heller tillåtet att skratta när man äter.
Ingrid fattar inte vad han menar. Att inte skratta när man måste är som att inte få behålla ena benet.
Men livet är ett helvete, det lär hon sig i alla fall, så hon slutar skratta och börjar gråta istället. Varje natt. Hon ligger i samma säng som Nelly, som fortfarande inte säger något, och längtar hem till Barröy med vilda flammor i bröstet."

Detta är den tredje romanen jag läser av Jacobsen sedan den första 2007. Han gör mig aldrig besviken.
Jag har alltid varit fascinerad av skärgårdslivet trots att jag aldrig upplevt det själv. Det karga enkla livet fascinerar. Karaktärerna är fint mejslade, inte ett ord för mycket, inte heller för lite. Alla träder fram som om någon skissade med blyerts på ett blankt papper.
Vem kan motstå en läsupplevelse som denna, att läsa om en sol som bryter igenom dimman som ett kokt torsköga!
Vem känner inte vinden i håret och havsluften djupt ner i lungorna? Jag gör det i alla fall.