En dotter, vuxen och sen länge rotad i Folkhemssverige, berättar om en mor med ett flyktingansikte, märkt för livet av sina upplevelser under andra världskriget.
Om en far som spelar bort mörkret med sitt valthorn, om morfadern som går omkring som en kung även när han efter kriget hamnar på en socialistisk kolchos, och om de två morbröderna, Ewald och Bruno, vars drömmar krossas av historien.
Men ändå är detta en berättelse om kärlek och längtan, om trots och frigörelse.

Utdrag ur boken:

"Jag lade undan broschyren. När jag var barn i Waldstadt fanns inga duvor. De fångades så fort de visade sig. Och det var aldrig Waldstadtsborna som fångade dem, det var flyktingarna. Trots att detta var i början av femtiotalet, flera år efter krigsslutet, anlände fortfarande nya flyktingar månad efter månad. De fick bo i en stor förrådsbyggnad som av något obegripligt skäl kallades för Jalousien. Där levde de på madrasser i små bås med kartongskivor som väggar, som Fars chef, ägaren av Pfäffle Wellpapp & Kartong, hade skänkt.
På en kartongskiva hade en man, som Mor sa hade blivit stum av något som han hade sett under kriget, målat en bondgård. Han hade målat den noga, med vattenfärger, även stövlarna som stod på farstutrappan, ett litet par och två par stora. Ett av de stora paren var lerigt, lera satt fast i klumpar. De två andra paren glänste väldigt."

"När jag var barn och låg i min säng och Mor hade släckt sänglampan tänkte jag ofta på Bruno. Hur han låg nedskjuten i den kalla ryska snön. Och hur Stalingrads råttor kom och värmde honom. Hur de tryckte sig mjukt mot hans hopkrupna kropp tills han inte längre darrade, bara låg där stilla, fullkomligt stilla och död. Medan råttornas ögon glimmade i mörkret som små röda ljus."

Författaren växte upp i sydvästra Tyskland och kom till Sverige som 17-åring. Hon är idag verksam som njurspecialist på Karolinska sjukhuset.

En knippe rörande minnesfragment som gör ont och berör på djupet, skriven på vacker prosa.