En mormor och hennes barnbarn. De bär samma förnamn men har aldrig träffats och de känner inte till varandras existens.
I en dunkel liten lägenhet i Bordeaux sitter Ladivine Sylla med en samling porslinsfigurer som enda sällskap. En gång i månaden kommer dottern Malinka på besök, pliktskyldigt och i största hemlighet. I tonåren flyttade hon hemifrån och bröt kontakten med sin mor för att hon skämdes över hennes hundfärg och enkla ursprung, att hon var ensamstående och försörjde sig som städerska.
Ladivine ser fram emot dotterns besök, men får inte ta del av det liv hon lever. Hon vet inte att Malinka numera kallar sig Clarisse, att hon är gift och att hon har en dotter. En dotter som döpts till Ladivine, ett barnbarn som hon aldrig fått träffa.

Utdrag ur boken:
"Säkert visste hon att genom att ge upp varje försök till samhörighet med flickorna kunde hon slippa bjuda hem dem till sig, till städerskans hus.
För det var otänkbart.
Vid blotta tanken på att hennes väninnor kunde träffa modern fick hon skrämselhicka och måste nästan le åt den orimliga tanken."

"Och då såg han så ung ut med sin långa, ljust kastanjebruna lugg som svepte över de tjocka linserna i glasögonen utan att han brydde sig om det, med sitt plattaq bröst under den kortärmade skjortan, ja, till och med, tänkte hon, med sin långa lekamen som försvann ner i de lite nedhasade jeansen, nästan som en kraftig, ändlös stjälk som utan att böja sig sköt upp över vasens kant - så ung ännu i sin karakteristiska omedvetenhet om sin egen gängliga charm att Ladivine kände ett sting i härtat och plötsligt, fast de var jämngamla, kände sig mycket äldre."

"Att det skulle behövas, tänkte hon, iskallt och beklämd, att Marko för första gången under deras liv tillsammans ingav henne avsmak, denna förtvivlade motvilja som hon plötsligt kände för hans hud som pulserade av liv, för att hon skulle våga vända tankarna mot den man som hade dödat Clarisse Riviere i huset tre år tidigare."

Här i denna roman har vi hamnat så långt bort från feel-good-stämningen som man kan komma.
Här hamnar vi i en sorgesång, om skam, skuld och förnekande. Jag tyckte inte ett dugg om boken egentligen, men jag kunde inte låta bli att läsa vidare trots att det var både ångestfyllt och smärtsamt. Författaren är mycket skicklig på att fånga stämningar. Egentligen händer det inte så mycket med personerna i berättelsen, utan det handlar mer om inre känslor, gåtfulla, suggestiva obehagliga känslor. Ibland är jag inte säker på att jag förstår hur författaren har tänkt. Men däri ligger utmaningen. En del böcker lägger jag undan efter blott femtio sidor, en del böcker slukar jag, en del gör motstånd men måste ändå läsas, detta är en sådan. Om vårt skitiga inre, vad gör vi inte för att passa in?

En bunt kärleksbrev skrivna av författarens mormor och morfar blev upptakten till denna roman om inbördeskriget i Finland 1918. Morfadern var länsman i Karis och berättelsen utspelar sig i Nyland.
Den historiska bakgrunden är första världskriget och ryska revolutionen.
Finland - som varit storfurstendöme under Ryssland i hundra år - förklarar sig självständigt senhösten 1917.
Kort därefter utbryter ett blodigt klasskrig mellan de "röda" och de "vita".
Romanens huvudpersoner är Astrid och Edvard. Deras framväxande relation i skuggan av kriget utgör berättelsens nav.
Parallellt utvecklas en relation mellan torparsonen Hugo och Astrids unga fostersyster Anneli. Men får kärleken en chans under ett brödrakrig, som i sin brutalitet liknar de skildringar vi idag betraktar från vår TV-soffa?
Romanen innehåller många intressanta kopplingar till Sverige, liksom till svenska språkets hotade ställning i Finland. Vem minns idag att Sveriges förre statsminister Olof Palmes farbror var med i inbördeskriget?

Utdrag ur boken:
"För henne framstod tillvaron som en enda röra. Det lät så enkelt när man pratade om vita och röda, men det var ju inga enhetliga grupper. Många vita var svenskspråkiga som kom från lite finare familjer, men inte på långt när alla. Det fanns massor av finska borgare och bönder. Och svenska arbetare och torpare. Men man kunde heller inte ugtå från att en torpare eller arbetare var röd, oavsett språk. I själva verket kunde man inte ens veta var närmaste grannen stod. Många ville inte prata. De var rädda. Att bönderna slagit sig ihop med borgarna var enbart för att de var tvungna att skydda sin jord. De hade egentligen ingenting gemensamt med borgarna. De röstade på helt olika partier, det var staden och landet."

Olof Palme, farbror till den forna statsministern hade skrivit en bok vid namn Finland. Han hade där formulerat det finska hotet enligt:
"Röster finnas som ordat för ett oafhängigt Finland. Det är goda svenska röster kanske, men dock svenskar, som om Finlands villkor äga ringa eller ingen kunskap. De veta icke, att i ett oafhängigt Finland ginge den svenska odlingen till säker undergång. Den finska stammen skulle, fullständigt öfvermäktig som den är, ej längre tåla något svenskt i Finland"

Även om jag inte nämnt själva kärlekshistorian särskilt, så är det dock den som är den röda tråden i romanen. Författaren tecknar sina karaktärer med värme och kärlek.
Dock var jag särskilt intresserad av boken för att jag behöver bättra på min egen förståelse för vad som hände mitt fäderneland. Ingen i min familj nämnde någonsin kriget, varken världskriget eller inbördeskriget. Det man möjligen talade om var att det rådde brist på allt, vilket också framgår av denna bok.
Det var långt ifrån självklart att gå och lägga sig mätt i magen oavsett om man bodde i stan eller var bonde.
Hur kunde ett folk strida mot varandra? Ett folk som precis nyligen gjort sig fria från förtryckarna?
De röda understöddes av ryssarna som självklart hoppades att återerövra landet. Tyskarna kom till de vitas försvar och befriade folket.
Men även om detta är fakta så var ju verkligheten så mycket mer komplex. Man angav sina vänner, sina släktingar, hur kunde man leva med minnena och skammen om man överlevde?
Jag önskar att jag hade begripit att ställa alla frågor medan jag ännu kunde få svar...