När Pandora möter sin äldre bror Edison på flygplatsen, känner hon inte igen honom. Under de år som gått sedan de sågs sist har den smala, framgångsrika jazzpianisten från New York gått upp så mycket att han tycks ha förvandlats till någon annan. Varför? Vad har hänt?
Medan Pandora sakta inser att Edison har förlorat allt i sitt liv, att ätandet närmast är ett sätt att plåga sig själv till döds, blir hans utdragna besök allt mer svåruthärdligt för Pandoras man, hälsofreaket Fletcher. Till slut ger han sin fru ett ultimatum: Det är din bror eller jag.

Träffsäkert och med rasande energi skriver Shriver om fetma, en samhällsfråga som också för många är plågsamt personlig. Hur mycket uppoffringar bör vi göra för att hjälpa dem vi älskar? Och kan vi rädda dem - även om de behöver räddas från sig själva?

Utdrag ur boken:
"Det ska medges att min make som näringsnazist hade blivit mer attraktiv, men jag hade varit attraherad av honom även innan. Han hade hög panna och ett långt, ovalt ansikte. Han var friserad som en taggig ärttörnebuske för att dölja den begynnande flinten, och hans ansikte var format som en gevärskula. Ett strängt, fördömande drag hade smugit sig in i triangeln som utgjorde hans breda skuldror och nyligen avsmalnade midja, så att jag kände mig tillrättavisad bara av att befinna mig i hans fysiska närhet."

Jag hade svårt för den här boken. Varför kan jag undra, då ämnet är viktigt och författaren skriver med schwung. Ja säg det...
Något är det som stör, som gruskorn i skorna, kanske har jag bara svårt att ta till mig en berättelse där huvudpersonen försakar hela sin familj bestående av man och två bonusbarn för att istället isolera sig i en lägenhet med en fet och förfärande otrevlig bossy bror.
Tillsammans ska dom leva på flytande kost i form av pulverdrycker innehållande 500 kalorier i bortåt ett år!
Ett helt otänkbart scenario i min värld...
Boken är dock brutalt ärlig och uppriktig även på så sätt att författaren själv delvis upplevt situationen, dvs. hennes bror dog i fetmarelaterad sjukdom.

Det blir mycket jazz-tugg, något som inte tillför något i min läsupplevelse eftersom jag inte lyssnar på jazz och inte känner till jazzmusikens stora namn. Hela miljön är för mig totalt främmande.
Boken har fått översvallande recensioner, det är som vanligt jag som är motvallskäring för mig imponerade boken inte på. Basta.

Ett gripande porträtt av en ensamstående mor till två döttrar. En stolt, envis och motsägelsefull kvinna som arbetar kvällsskift som maskinskötare på en fabrik och dessutom extra med broderi för att försörja familjen. I vardagen finns inget utrymme för närhet och ömhet men hon är full av energi och äventyrslust, med en stark längtan ut i världen, en brinnande kärlek till litteraturen och en osedvanlig förmåga att svänga ihop en överdådig måltid av de enklaste råvaror.
Denna kvinna är författaren Anne B. Ragdes danska mor, Birte, som dog i cancer 2012.
Med en god portion humor och i en nykter ton, berättar Ragde om det omtumlande livet med modern, från uppväxten under små förhållanden i Trondheim fram till dess att Birte dör på ett underbemannat sjukhem i Oslo - en skildring av den sista tiden i livet som också blir en vidräkning med den norska äldrevården.

Utdrag ur boken:
"Så oändligt långt hemifrån. Oceaner från perfekt knutna slipsar, sirligt broderade korsstygnslöpare, styrelsemöten och affärsresor, smördegspastejer lagade från grunden, komplicerade finsnickerier. Kanske bara några kilometer härifrån, men ändå oändligt långt borta eftersom man av olika skäl en dag plötsligt var oförmögen att klä på sin egen kropp, koka ett ägg, gå tvärs över ett golv utan att klamra sig fast vid väggar och möbler, eller veta vilken tablettburk man skulle sträcka sig efter vid en given tidpunkt på dygnet. Kuverten låg oöppnade i en stökig och unket luktande hall, tandborsten hade ramlat ner på badrumsgolvet för länge sedan, omöjlig att få tag på utan att man hamnade där själv, munnen smakade ylle och gamla mandlar. Tills det slutade här, i det här sjukhemsrummet, sedan grannar eller anhöriga hade slagit larm och använt formuleringen "inte längre i stånd att ta vara på sig själv".

Ända sedan Berlinerpopplarna har jag beundrat denna författare, men samtidigt har jag också blivit besviken, gång efter annan, för att ingen annan historia har uppnått samma höjder. Inte denna heller, lite elakt skulle jag kunna tycka att hon plitar ner lite fragmentariska minnesbilder, klär dom i en dråplig kostym som spretar och inte håller ihop, det blir liksom "All over the place"...
Och har säkrat sin inkomst för ett bra tag framöver..
Men här finns också många guldkorn, ett fantastiskt kvinnoporträtt som jag faktiskt gärna hade lärt känna bättre, man får t.ex inte veta något alls om hennes äktenskap, mer än att när mannen flyttade ut skämdes hon så mycket att hon vägrade gå ut genom dörren på åratal.
Men jag längtar ändå till en lika mustig men mera innehållsrik och utbroderad historia med ett större persongalleri. För hon kan ju skriva så bra...