Birgitta och hennes vuxna dotter Louise verkar utåt sett ha en fin kontakt. Men under ytan bubblar det av starka känslor och såriga motsättningar.
När Louise möter en man ur deras gemensamma förflutna väcks minnen till liv.
Sanningar behöver uttalas och göras upp med. Men vad kan sägas? Vems historia är mest sann?

Med drabbande skärpa skildras en komplex och tät mor-dotter-relation som många kan känna igen sig i.

Utdrag ur boken:
"Om inte Otto hade nynnat sig själv till ro med nappen och sitt snoende finger i håret, tror jag du hade sett till att resa dig, samla ihop koppar och fat, ställa in dem med en skräll i köket och dra dig mot hallen. Sådant är mönstret. Du lämnar gärna något beskt efter dig som du tycker jag ska ta in och fundera på".

"Tom var din tolv år yngre pojkvän.Vad ni egentligen hade för er vill jag knappt tänka på. Men det var ändå rätt uppenbart vilken passion ni upplevde. Du förvandlades i samband med att ni träffades. Till att börja med hatade jag Tom på grund av att du började bete dig på ett sätt som inte var likt dig. Du la dig till med ett sätt att skratta. Lutade huvudet bakåt och gav ifrån dig höga skallande läten. Munnen öppen som om dina känslor inte rymdes inne i dig längre."

Den här berättelsen skaver. Det handlar om mor och dotter som älskar varann men som missförstår varandra, sårar varandra, pratar förbi varandra, som om de pratade helt olika språk och som om det de upplevt tillsammans inte alls var samma händelser.
Otroligt bra skrivet , och ack så igenkänningsbart.
Man vill som mamma vara både en bra mamma till sin dotter samtidigt som man vill vara hennes kompis och samtidigt vill man ha ett eget vuxenliv.
Det pusslet är inte lätt att få att gå ihop, och ibland måste man ta både ett eller flera steg tillbaka för att inte såra varandra för mycket.
Boken var lättläst och kort, men innehöll allt det viktiga!

Möt flickan i denna brutala DDR-skildring.
Här viner skit och örfilar genom luften och mitt i allt står flickan - stark och svag på en och samma gång.
Klussendorf ger röst åt en grupp människor i DDR som officiellt inte ens fanns.
Boken nominerades till Tyska bokpriset och har hyllats av en enig kritikerkår.

Utdrag ur boken:
"Hon föreställer sig hur det skulle vara att vara död. Det är viktigt för henne att någon sörjer henne. Förutom sin kompis Elvira och sin bror kommer hon inte på någon som skulle sörja henne. Luften som hon andas och som omger henne finns bara för att hon finns, skulle hon inte andas fanns det inte heller någon luft"

"Hon upptäcker den blinda gamla tanten med sin käpp och föreställer sig hur hon tar tanten under armen och lämnar henne mitt i gatan. Hon ser bilarna framför sig som inte hinner bromsa, följden blir en seriekrock och den blinda tanten ligger död på gatan."

Den här boken blev jag riktigt besviken på, den blev bara ännu en i raden av olyckliga barndomsskildringar som inte berörde mig ett jota.
Jag hade tänkt mig att miljön skulle göra skillnad, att skildra ett ungt liv i kommunistiska DDR, men jag tycker knappt att det framgick, det hade lika gärna kunnat vara hämtat ur en förortsmisär i Sverige.
Jag fick dessvärre ingen känsla för huvudpersonen heller, självklart tyckte jag synd om henne och funderade lite på vad som väntade henne som vuxen men hon inspirerade mig inte till några djupgående analyser.
Hade inte boken varit så barmhärtigt tunn hade den nog förblivit oläst...och det säger det mesta.