Miriam och Filip har lämnat Stockholm för en ny tillvaro i ett bedövande vackert sydeuropeiskt landskap.
Men trots alla förutsättningar för en lugn tid med den nyfödda dottern och god arbetsro för dem båda, är läget spänt och stumt.
När vännerna Ashkan och Erika kommer på besök börjar parets distans till varandra och det samhälle de lever i framträda tydligare, och i den stillastående hettan väcks frågan om hur isolerat man kan tillåta sig att leva.

Utdrag ur boken:
"Ju längre ut hon simmar desto mer svalkar havet. Hon varvar mellan att simma rygg- och bröstsim. Simmar hon bröstsim för länge kan hon inte hålla sig från att titta ned mot botten. Det är för djupt för att urskilja något. Havet under henne är mörkt. Och så fort hon tittar ned har hon inget annat val än att simma på rygg och försöka glömma bottentankarna. Ersätta utsikten med himmel. Där hon är hörs inget annat än små vågkrusningar, bris och om öronen sjunker ned under ytan, ett dovt knastrande från undervattensströmmarna som vill föra henne längre ut. "

Nu får jag erkänna att jag blev besviken. Halvvägs in i boken väntar jag fortfarande på att något ska hända som sätter marken i rullning eller som ruskar om och piggar upp mig i min halvdvala. Där har jag fastnat precis som huvudpersonerna i boken. Den kvava hettan mår jag förmodligen lika dåligt av som de själva, jag hatar ju stark värme och min lekamen slutar fungera. Den verkar också sluta fungera för karaktärerna, och frågan jag mest ställer mig är varför de envisas med att bo där!
Barnet har en stor roll i boken, men benämns i tredje person och inte egentligen som någon levande varelse, mer som ett bihang som man måste passa för att det inte ska dö i plötslig spädbarnsdöd.
Tyvärr, trots den stilistiska säkerheten tyckte jag boken var urtrist, men jag ser också att många andra uppskattar den desto mer och ger den höga betyg.

Den förbjudna zonen kring Tjernobyl är en ödesmättad och kuslig plats där klockorna stannat och bara geigerräknaren tickar. Men där finns också en natur som med våldsam kraft återtar herraväldet över övergivna städer och byar.
Hit kommer Katarina, en ung biolog, för att arbeta på ett internationellt forskningslaboratorium. Det har gått några år sedan reaktorhaveriet och man försöker nu kartlägga vad som händer i det strålningsdrabbade området.
Bland forskarna finns ukrainaren Grigorij, uppväxt i det forna Sovejt. Han och Katarina förälskar sig i varandra och deras laddade förbindelse utlöser en räcka av händelser som får återverkningar på hela forskarlaget.
I mötet med zonens oroväckande natur rör sig Katarina och Grigorij allt närmare en gemensam smärtpunkt, där ett drabbande förflutet gör sig påmint och katastrofen hotar.
Vetenskaplig exakthet ställs mot irrationalitet, förnuft mot känsla.

Utdrag ur boken:
"Sedan visade hon mig hur man förhöll sig till tingen, hur man transporterade prover, förvarade vätskor och gaser, hanterade avfall, använde dragskåp, rengjorde golv, väggar och tak, hur man använde rockar, handskar, munskydd och mössor och hur man satte sig ner och reste sig upp, hur man gick in i ett rum och lämnade ett rum och var man åt och drack och var man inte stoppade något i munnen överhuvudtaget."

"Jag är uppfostrad till att göra min plikt. Som jag sa till dig, jag är en homo sovjeticus. Om du undrar över vad det är för fel på mig, så är det just det."

"Falken lyfte från balkongen och det var en så överväldigande syn att se den fint tecknade fågeln ta avstamp från balkongräcket, landa på tallen och sedan vaksamt cirkla ovanför huset att jag återigen upplevde hur jag befann mig bortom civilisationens yttersta gräns, på en plats glömd av världen."

Författaren skriver inom en genre som rör människans komplicerade förhållande till civilisationen och naturen, och denna bok är minst lika intressant som hennes tidigare.
Jag såg inslaget om hennes researchresa till Tjernobyl i tv-programmet Babel och det är verkligen en kuslig och skrämmande verklighet där nu djuren och växterna har tagit över.
Jag har genom att läsa den här boken lärt mig en del om hur noggranna, tålmodiga och speciella människorna är som viger sina liv åt forskning. Att dag ut och dag in sitta i laboratorier och dissekera möss , skriva rapporter, göra jämförelser och diagram om avvikelser, jag är helt fascinerad.
Faktiskt mera fascinerad än vad jag blir av bokens kärlekshistoria, som egentligen mer bekräftar de svåra förhållanden som råder i den unika miljön.