Det var en gång ett litet län som mest såg ut som en tillknycklad fyrkant. Västmanland är dess namn.
En ärrad skönhet vars röst är sjungande i norr och gnällig i söder, eller bara tiger avfolkad och lugn.
I ett kapitel per kommun beskriver författaren sin bångstyriga hembygd, där vardagen är full av dolda faror och lågmälda underverk. En besatt alkemist som kokar ihop ett okänt grundämne.
En tonårstjej som bara morfar orkar ta itu med.
En enorm eldsvåda.
Ett krånglande hagelgevär.
En riskabel förberedelse för bredband till byn.

Boken ger en kärleksfull men ärlig bild av vår närmaste glesbygd, mitt i Sverige, mitt i nuet.

Utdrag ur boken:
"Fiber var det nya. Mera. Snabbare. Säkrare. Oftare.
Och otroligast av allt: tack vare fibern skulle huspriserna stiga.
Problemet var inte att dra ny ledning. Utan priset. Moder Svea kunde övertalas att hjälpa till. Men vischan skänktes inte längre vad stan fick automatiskt. Därför skulle priset bli minst 20 000 spänn per fastighet. För många var det två månadslöner efter skatt. Men tänk istället att äntligen kunna göra vad en generation redan kunnat göra i städerna. Till exempel rentutav jobba hemma.
Som om alla här inte alltid jobbat hemma. Som om kök, gårdsplaner och trädgårdar inte varit arbetsplatser. Jäktigt upplivade eller sammanbitet utnötta. Vila och förströelse hade kommit först när sista bärbusken plockats ren, när sista glaskonservens patentlock knäppts igen och skärbrädorna diskats från blod. När djuren äntligen var nöjda en stund och vedbacken fri från okluvet. När ingen orkade prata, när krafterna precis räckte till att maka sig på plats på en knirrande stol."

Detta är en av mina favoritförfattare.
Jag har läst samtliga böcker han gett ut.
Hans sätt att leverera underfundiga dråpligheter, att beskriva oss människor både ironiskt och hjärtevarmt på en och samma gång, få har den talangen.Nya och gamla företeelser får samsas om utrymmet i denna underbara samling!

En dotter, vuxen och sen länge rotad i Folkhemssverige, berättar om en mor med ett flyktingansikte, märkt för livet av sina upplevelser under andra världskriget.
Om en far som spelar bort mörkret med sitt valthorn, om morfadern som går omkring som en kung även när han efter kriget hamnar på en socialistisk kolchos, och om de två morbröderna, Ewald och Bruno, vars drömmar krossas av historien.
Men ändå är detta en berättelse om kärlek och längtan, om trots och frigörelse.

Utdrag ur boken:

"Jag lade undan broschyren. När jag var barn i Waldstadt fanns inga duvor. De fångades så fort de visade sig. Och det var aldrig Waldstadtsborna som fångade dem, det var flyktingarna. Trots att detta var i början av femtiotalet, flera år efter krigsslutet, anlände fortfarande nya flyktingar månad efter månad. De fick bo i en stor förrådsbyggnad som av något obegripligt skäl kallades för Jalousien. Där levde de på madrasser i små bås med kartongskivor som väggar, som Fars chef, ägaren av Pfäffle Wellpapp & Kartong, hade skänkt.
På en kartongskiva hade en man, som Mor sa hade blivit stum av något som han hade sett under kriget, målat en bondgård. Han hade målat den noga, med vattenfärger, även stövlarna som stod på farstutrappan, ett litet par och två par stora. Ett av de stora paren var lerigt, lera satt fast i klumpar. De två andra paren glänste väldigt."

"När jag var barn och låg i min säng och Mor hade släckt sänglampan tänkte jag ofta på Bruno. Hur han låg nedskjuten i den kalla ryska snön. Och hur Stalingrads råttor kom och värmde honom. Hur de tryckte sig mjukt mot hans hopkrupna kropp tills han inte längre darrade, bara låg där stilla, fullkomligt stilla och död. Medan råttornas ögon glimmade i mörkret som små röda ljus."

Författaren växte upp i sydvästra Tyskland och kom till Sverige som 17-åring. Hon är idag verksam som njurspecialist på Karolinska sjukhuset.

En knippe rörande minnesfragment som gör ont och berör på djupet, skriven på vacker prosa.