I andra världskrigets skugga öppnar ett ungt par sitt hem för "efterblivna barn".
Förutom familjen - far, mor, son och dotter - fylls snart hela huset av nya inackorderingar: den religiöse Christian Jensen, den tyste Matiassen som vaggar på sin pall, den beläste morbror Josef och de fem syskonen som kallas dårarna från Stavanger.

Långt senare börjar sonen bearbeta sina minnen från tiden i huset - och vidden av den katastrof som kom att skaka familjen och förändra allt.

En dokumentär berättelse om små människor med stora personligheter. Minnet kanske vacklar, sovrar och döljer - men först när du ges möjlighet att ta ton kan du sjunga med full kraft.

Då var jag åter fast i barndomsträsket...
Undrar varför jag dras till denna typ av litteratur?
Denna tyckte jag skulle ha alla ingredienser för en annorlunda berättelse genom att skildra ett hem som var ett hem inte bara för en familj utan för adoptivbarn och andra särlingar.
Men, jag blev gruvligt besviken. Jag lärde just inte känna någon av karaktärerna närmare, framför allt inte de efterblivna syskonen. Jag kan inte ens få fram en bild i huvudet på någon av dem. Då tycker jag nog beskrivningen haltar ordentligt.
Annars är prosan bra, men den går i ett sävligt makligt tempo framåt, den orsakar en hel del gäspningar, och jag saknar definitivt dramatik kring ämnet.
Hur sympatiska karaktärerna än är, så tycker jag inte att boken levde upp till varken titeln (som syftar till en fruktkartong från Kina som användes som barnsäng av familjen) eller skildringen av huvudpersonerna som jag tycker saknar kött och blod.