Trettioåriga Helena får sparken från sitt jobb och blir samtidigt lämnad av sin man. När hon börjar arbeta som städare på sjukhuset dyker plötsligt hennes kusin Blåpojken upp i en sjukhussäng, och hennes mamma börjar ringa igen, efter många års tystnad.
Kan man glömma det som en gång ristats in i ens egen kropp? Och måste man återvända till det som varit, för att någonsin bli fri?

Detta är berättelsen om vad en flicka lovade vid en liten insjö i skogen och vad en vuxen kvinna tvingas göra för att infria löftet.

Utdrag ur boken:
"För det fanns ställen dit Helena aldrig återvände, ens i tanken. Elstängslen var dragna där, i huvudet, tvärs över den stigen, stigen ner till sjön, hem igen, stigen från mormor, där skulle de ladrig mer gå, någon av dem. Allt det där hade hon hamrat sönder, först med pennan, sedan med tangentbordet och med pennan igen, stampat på varenda liten gren som låg i vägen, suddat ut granar och tallar och björkar, skjutit fåglar som råkade flyga över dem, just då, för att ingen skulle se."

För ett par år sedan läste jag hennes debutbok " Då tänker jag på Sigrid" och den berörde mig så mycket.
Det var inte lite hon skulle leva upp till i sin nya bok.
Recensenterna har varit positiva, jag saknade känslan jag fick i den förra.
Eller, så har jag kanske rentav läst för många barn- och ungdomsskildringar så jag inte längre orkar engagera mig...
Eller, så tycker jag att det känns lite blasé för tillfället, lite oengagerat.
Fortfarande skriver hon lika bra prosa, det är själva berättelsen som inte når ända fram till mina hjärterötter.
Om du tänkt läsa boken, gör det, för jag kanske läste denna vid fel tidpunkt, när jag inte var mottaglig för ämnet, eller nåt.
Kanske beror det på att jag nyss läst ut en bok av Toni Morrison som jag tyckte var så bra att det helt enkelt inte gick att överträffa henne.
Så kan det bli ibland, att något antingen griper tag i en eller så gör det inte det..