För Judith Schalansky, som växte upp i DDR, blev kartorna ett sätt att resa. Deras linjer, färger och namn fick ersätta de platser hon ändå aldrig kunde besöka. DDR:s gränser har sedan länge suddats ut, både de som markerats på kartan och de begränsningar som tvingats på dess invånare.
Men Schalansky reser vidare i atlasen och tar oss till 50 avlägsna öar - från Tristan da Cunha till Clippertonatollen, från Julön till Påskön.
På ena sidan av uppslaget återges hennes minutiösa kartor, på den andra hennes märkliga och absurda berättelser.
Sällsynta djur och udda människor fyller sidorna: strandsatta slavar och ensamma naturforskare, vilsna upptäcktsresanden och frustrerade fyrvaktare, myterister och skeppsbrutna.

Utdrag ur boken:
Stilla havet Napuka Besvikelsens öar (Franska Polynesien 8 km2 277 invånare, upptäcktes förmodligen i januari 1521 av Ferdinand Magellan

Magellan är på väg till Kryddöarna. Men ingen tror längre att han ska komma fram. Besättningen har inte mat nog att äta sig mätt: skeppsskorporna är bara damm, fördärvade av musskit och maskar, dricksvattnet är en gul, skämd soppa. För att inte svälta ihjäl äter de sågspån och de läderremsor som bundits om rårna för att skydda tågen. När man upptäcker råttor tar jakten sin början. En av männen är så otålig att han slukar djuret rått och två matroser striden så häftigt om en dödad råtta att den ene slår ihjäl den andre med en yxa."

Pingelap Karolinerna Mikronesien 1,8 km2 250 invånare
Här är till och med grisarna svart-vita, som om de skapats enkom för dem - för de 75 pingelaper som inte kan urskilja några färger. Inte solnedgångens brinnande purpur, inte havets azur, inte papayafrukternas grällt lysande gula och inte det mörkt och evigt gröna i den täta djungeln med dess kokospalmer. Det beror på en minimal mutation i kromosom nummer åtta....

Ja så fortsätter historierna och jag har då sällan läst något så dråpligt och intressant!
Kort och koncist, kärnfullt och målande är beskrivningarna av de olika öarnas beskaffenhet.
Jag njöt ohämmat av denna underbara bok, hur ska man kunna leva utan den om man inte själv åker iväg och utforskar alla de små pluttöarna på jordens alla hav?
Och tro nu för all del inte att boken inte är seriös, för det är den i allra högsta grad. Både register och ordlista finns bifogade.

Hustrun är Roslagens vackraste ö, belägen precis vid människogränsen.
En stormriden natt 1914 ger sig sju ungdomar ut på isen, och deras dramatiska vandring ska komma att prägla ön för generationer.
Men nu är det 2013, och på Hustrun finns Ellinor, som tillsammans med sin åldrige far Algot är öns enda fastboende. Hustrun saknar elektricitet och sysslorna är många och tunga, allt görs "efter gammalt".
Ellinor är kvinnan i havet vars liv så länge gått på sparlåga. Hennes enda tröst och sällskap är djuren, örterna i den gömda klosterträdgården och poesin.Men blixten slår ned när hon ska hämta en besökande fågelmålare med sjötaxin. Det är ju Herrman!
Ellinor brakar rakt in i bryggan och berättelsen tar sin början.

Finns en evig sorg, som föder hat och trätor?
Finns en kärlek lika evig som havet, som den brinnande skärgårdshimlen, en kärlek som glömmer tid och rum?

Utdrag ur boken:
"Det var en obändig ilska - komma hit i sommarskor! Komma hit i linnekostym. Komma hit och måla fåglar. Komma hit och behöva än det ena än det andra. Rädd för råttor. Rök i köket. Satan i gatan!
Hon hörde sig själv säga det sista högt. Sedan kom gråten. En gråt som skakade hela hennes kropp, som fick henne att slå armarna om hästens breda hals, hänga där, hulkande. Klamra sig fast och i bakgrunden hördes lugna yxhugg. Gråten var en flod som bröt en ny fåra."

"De möter Gertrude Sjöblom som kommer emot dem med en full spann. Hon nickar kort mot mor Hertha.
-Varför säger hon inte god dag? frågar Ellinor.
-Hon saknar folkvett, svarar mor Hertha. På den här ön tackar man inte för maten. Man säger: Hungern är den bästa kryddan. Det är kargt här, Ellinor. Jag hoppas livet för dig bort härifrån till en annan väg utan en svål av gräs och korta nickar och en vägren av tistlar."

Denna roman är skriven av författaren till Skärgårdsdoktorn. Det säger väl allt? "ler"
Njöt i fulla drag av boken, inte för att den på något vis är särskilt märkvärdig, men bara för att karaktärerna är så uttalade och underbara, man fångar dem i med sitt inre öga och ger dem kött och blod. Miljön i skärgården gör ju inte saken sämre och en god historia ligger det också som grund för berättelsen.
En högtidsstund för bokälskare helt enkelt!