Kate och Zoe är nära väninnor men också rivaler som tränar inför olympiska spelen i London 2012. De är i världsklass i cykling men bara en av dem kan bli uttaget till att delta i OS.
Båda har mycket att förlora men också att vinna när de står i valet mellan familj och framgång på idrottsarenan. På vägen dit möts de av till synes omöjliga hinder och svåra avväganden som sätter tillvaron på prov.
Vad är det som får oss att nå framgång?
Och vad är framgång?
Vilka val gör vi i våra liv och vad får de för konsekvenser?
En gripande berättelse om uthållighet till bristningsgränsen. om moderskap, kärlek och vänskap.

Utdrag ur boken:
"Hon sköt milt undan hans hand. Ärligt talat hade folkmassans vrål ofta skrämt henne. Visst fick det ens adrenalin att börja pumpa fram, men det fanns en speciell tystnad längst inne i det. Folkmassan fick trettio minuter ledigt för att äta lunch. Folkmassan stod i regnet utanför kontoren och rökte, fimpade cigaretterna och gjorde sig av med de glödande fimparna genom att stoppa in den genom metallgallret i de väggmonterade askfaten enligt regler som stått i ett e-post-meddelande som hade sänts ut. Folkmassan var hon, om hennes egen far inte hade tagit med henne till ett cykellopp när hon var sex. Det var mycket liten skillnad, och folkmassans vrål tog sig lätt över för att hemsöka henne. Tom hade alltid varnat dem för det här: En dag, fortare än ni anat, kommer ert idrottsliv att vara över."

I början gick det trögt med den här berättelsen. Jag fick ingen känsla för historien, den kändes mer som ett filmmanus än som en roman. Men, skam den som ger sig, så småningom infann sig ändå en nyfikenhet och vilja att ta reda på hur det ska gå med de två väninnorna och deras kamp. Alla komponenter för ett riktigt drama finns här: två väninnor, samtidigt bittra rivaler, bägge faller för samma man, men bara den ena kan vinna, ett barn föds, ett barn blir allvarligt sjukt osv.
Det som är intressant i mitt tycke är att jag alltid fascinerats av vad som driver folk till stora uppoffringar för att nå sitt mål. Hur är det att till 100 procent gå in för att nå ett mål? Jag har aldrig drivit mig själv så, aldrig hittat den motivationen, den grejen som jag skulle ge vad som helst för att uppnå. Jag avundas och ändå inte alla dessa idrottare som under några korta år ger upp hela sitt övriga liv för att hamna överst på en prispall. Jag är mycket idrottsintresserad men ändå förstår jag inte drivet...
Måhända har denna bok belyst frågeställningen något, om inte så har jag i alla fall haft skaplig underhållning under tiden jag läste boken.

Några månader har gått sedan barnet sade upp sig från dagis. Inga formulär fanns att fylla i, det var bara att öppna grinden och gå hem. Personalen har inte vidtagit åtgärder. Femåringens upphovsmän är spårlöst försvunna, alla rum i lägenheten tillhör barnet nu. Men här och var finns pengar gömda, och chokladkex är mättande. Ledsagad av sin tysktalande leguan ger sig barnet ut på upptäcktsfärd bland höghusen och människorna i kranskommunen.

Främlingsleguanen är en skälmroman om att vara helt ensam i världen och om det vakuum som bildas när sorgens orsak har hunnit driva för långt ut i den gröna vattnen.

Utdrag ur boken:
"Idag mötte jag Ammi. Till slut måste det ske, inte sant. Hon kom plötsligt skvimpande efter vägen, på sitt oefterhärmliga sätt. Ammis gångstil är mycket särpräglad. Hon går med höfterna kraftigt framskjutna, och övre delen av ryggen bakåtlutad, så att fittan kommer först, likt en tilltufsad men beslöjad galjonsfigur. På detta vis rör sig Ammi, och sitt huvud lutar hon framåt, men blicken håller hon lyft, så att hon ständigt ser bedjande ut. Bara när hon grips av raseri rätar hon på nacken.

Jaha ja, vad ska jag nu säga?
Jag kan börja med att säga att detta kallas för skälmroman, min första, och definitivt sista!
För, hur det nu än är, denna kritikerrosade berättelse begrep jag inte ett skvatt av!
Trots att litteraturkritiker och läsare är rörande överens om att de skrattat sig igenom boken så har jag inte ens dragit på munnen.
Ibland har jag tyckt synd om....leguanen.
Men för mig är hela historien så världsfrånvänd och otrolig att min fantasi inte räcker till för att ens försöka förstå tolkningen. För att det finns en tolkning det begriper jag ju. Något om ett barn som blir övergivet, om hur lite vi vet om varandras liv egentligen, men sen då?
Nej jag behöver nog mera jordnära berättelser. Det är lika med min humor. Jag har inte samma humor som det stora flertalet. Jag lider om jag måste se dagens svenska humorprogram på teve. Det är ytterst sällan jag finner dem roliga. Lika illa med denna historia. Jag tycker inte om pojken som låter som en ansvarsfull vuxen men som beter sig som ett ufo, jag tycker inte om leguanen som boken igenom verkar hålla på att dö.
Författaren har jag sett på teve, hon var med i På spåret och var en mycket intelligent och slagfärdig kvinna.
I fortsättningen upplever jag henne hellre någon annanstans än i bokform. Och ja, jag vet, det är jag mot världen.
Om du läst boken kommentera gärna vad du tyckte!