Ingen bullmamma men matmamma

Om vi bortser från mina tidiga ungdomsår så har jag nog alltid ansetts vara en matmamma.
Jag började tidigt klippa ut eller skriva av matrecept ur tidningar utan att egentligen ha någon speciell anledning annan än att försöka variera maten.

Att jag sedan kom att jobba med mat var nog inget jag ens i min vildaste fantasi kunnat tro, men det var roliga år då jag lärde mig massor.
Barn och barnbarn blev genom åren trakterade så fort vi träffades.
Men nu, i ett singelhushåll som mitt lagas det inte så mycket mat, bara tillräckligt för att jag ska slippa gå ner ett endaste gram i vikt :oj:

Hundmat tillagas ju, och nu har jag ju också tillfälligt höns och kaniner att utfodra och då blir det lätt så att jag tillagar lite extra så jag kan vara säker på att få rester som passar djuren…

Idag tillagas till exempel bönspagetti i pörtet, till den serveras en ugnsstekt kyckling men jag ska bespara de stackars hönsen från att bli kannibaler så jag väljer att ge eventuella rester till hund och katter 😀

Möttes i morse av denna förebrående min, “hur kan du bara tvinga mig att bära denna skämskudde runt halsen?”
Men nu är det ju så att när jag sover har jag noll koll om hon kliar eller slickar sig så jag tar det säkra för det osäkra.

Medan Blinka blir frisläppt från sitt gissel och går ut och kissar matar jag mina småfåglar. Ja en och annan större, nötskrika, hackspett och skata förekommer också..

Sen får de “utsvultna” katterna mat, mycket förnärmade över att ha fått vänta, och medan de äter skyndar jag mig att bädda, för sen kommer Torsten och ska vila sig på maten, och om jag inte bäddat så knöar han ner sig bland bolstren och då kan jag ju inte sjasa iväg honom..

Astrid håller som vanligt skrivaren sällskap och kan samtidigt spana ut på gården.

Efter några muggar kaffe traskar vi iväg till granngården och vem möter upp mig där om inte Rambo, Astrids stiliga son!

Han klagar högljutt på bristen på mat så jag skyndar mig att gå och fylla på matskålen, men medan jag hämtar torrfoder så har han hunnit smaka av hönsmaten i hinken, musli verkar vara minst lika gott som torrfoder…

Det som blir kvar i hinken (det mesta 😆 ) får hönsen picka i sig..

Sen återstår att mata kaninen, inte den på bild, för den går lös och äter i naturen utan en annan liten som sitter i bur. Men bägge får en morot att tugga på 😆

När vi traskar hemåt kan jag konstatera att det enda trädet som ännu har fina höstfärger är lärkträdet..

“Men matte, skynda dig nu, alla andra har fått mat utom jag!”
Och så är det, vi två är de sista som intar frukosten…

Omsorg och kärlek kan se ut på många vis, matmamman är för tillfället nöjd och det är förhoppningsvis också alla djuren!