Jag har läst..

Ett slags sällskap av Nan Östman

Brevvän?
“Sjuttiotvåårig yrkeskvinna, något kantstött men frisk, flitig, boksynt, gift, skulle gärna vilja utbyta tankar med ensamstående bidad herre i mogen ålder. Svar till SvD 997 25 100”

Anna är långt ifrån ung. Hon bor på landet med man och hund och känner livet rinna förbi.
Det är nu många år sen hon och hennes man hade något att säga varandra. Barnen bor långt borta och har nog med sitt.
Vännerna åldras och dör och inte ens hennes arbete som översättare kan vara för evigt.
Tillvaron ter sig tämligen enahanda.
Hon tar mod till sig och sätter in en kontaktannons.
Till sin förvåning får hon svar, och så börjar brevväxlingen med änklingen Bo.
Deras brev och trevande försök att mötas är basen i denna rörande och engagerande berättelse om två ensamma, åldrande människor.

Nu är jag trettio år yngre än författaren och ni kanske tycker man inte behöver göra sig äldre än vad man är.
Men, jag tycker väldigt mycket om att läsa böcker som handlar om människor med livserfarenhet.
Detta är en sådan bok, jag tyckte mer och mer om den ju längre jag läste.
Den är lite småputtrigt mysig, men samtidigt också något helt annat.
Så småningom avslöjas genom små detaljer vad som tidigare har hänt med den nu så stumme maken, och hur han plötsligt förvandlas till något allt annat än stum! Och man undrar hur hustrun orkat med en man som han i alla år?

Utdrag ur boken:
“-Kom igen, säger hon uppfordrande. Du tycker det är skönt bara vi kommer iväg.
Han är inte entusiastisk, men det beror nog mest på den förestående mödan att ta fram skidorna från magasinet, lossa remmar och spännen och tjära in skidornas undersida.
Det är två år sedan de sist åkte skidor och det är nästan lite av ett äventyr när de glider iväg neråt sjön. Två gamla människor i urmodiga kläder på träskidor med pjäxorna i rostiga råttfällebindningar.
Så länge hon kan minnas har Håkan haft samma militäranorak, stor och rymlig med bälte om livet, mönstrad av rostfläckar och kaffespill på den tjocka grådaskiga väven. Han bär hennes ribbstickade tights under jeansen. Själv har hon en urblekt blå anorak som hon väntat två barn i och mycket gamla skidbyxor med bred resår under hålfoten.
Hon vet inte om hon och Håkan uppfattas som ett patetiskt gammalt par i lumpor eller som käcka åldringar.”

Mitt betyg ***

February av Lisa Moore

The story follows the life of Helen O´Mara, widowed by a local tragedy in which an oil ring sinks in a violent storm off the coast of Newfoundland. She continuously spirals from the present day back to that devastating and transformative winter that persists in her mind and heart.
After overcoming the hardships of raising four children into adulthood as a single parent, Helen´s strength and caculated positivity fool everyone into believing that se´s pushed through the paralyzing grief of losing her spouse.
But in private, Helen has obsessively maintained a powerful connection to her deceased husband.
When Helen´s son, John, unexpectedly returns home with life-changing news. her secret world is irrevocably shaken, and Helens is quickly forced to come to terms with her inability to lay the past to rest.

Jag håller engelska språket igång genom att läsa böcker på engelska.
Det betyder inte att jag förstår varje enskilt ord, men jag förstår meningarna och sammanhanget. Ibland bemödar jag mig om att slå upp ett ord om det är intressant och jag inte känner till det.
Denna berättelse var välskriven och ganska rörande. Huvudpersonen Helen har sin avlidna make med sig i livet, hon diskuterar med honom, hon manar på honom, grälar på honom för att han lämnat henne och dött ifrån henne. Hon ältar igenom skeendet under olyckan, var han befann sig på skeppet, vad han gjorde, om han jobbade eller sov osv.
Men som i sagans värld så kommer hon till insikt till slut, lämnar makens vålnad och börjar leva sitt liv på riktigt igen, och det visar sig att lyckan väntar runt hörnet.
Mitt betyg ***

Margot av Bengt Ohlsson

Författaren och journalisten Bengt Ohlsson har följt Margot Wallström i spåren, från hennes arbete på FN i New York till barndomens Kåge i Västerbotten.
Han har varit med vid stenhårda förhandlingar med representanter från krigshärjade länder där övergrepp på kvinnor är vardagsmat, följt med på glamorösa välgörenhetsgalor och suttit vid köksbordet med Margot Wallströms familj.
Frågorna har varit många, vad driver henne, hur ser hon på sig själv och sina uppdrag? Hur kommer det sig att flickan från arbetarhemmet i Kåge kom att ingå i en svensk tradition av internationellt engagemang på hög nivå?
Och varför ville hon inte komma hem och bli partiordförande när Socialdemokraterna behövde henne som mest?

Utdrag ur boken:
“På hemvägen tar vi kaffepaus på ett borstat stålhål i väggen, ett av New Yorks alla finfik där personalen är ung och hejig och man kan välja mellan hundra sorters kaffe och tusen sorters kakor och smörgåsar och priserna är uppnästa och jagade karriärister fyller på sina termosmuggar som de går omkring med på trottoarerna, som en flämtande fackla av hemtrevnad mellan de frusna fasaderna”.

Det var väl en trevlig utläggning?
Jodå det tycker jag visst, men vad säger det om Margot?
Författaren verkar vara ute på en egen upptäcktsresa mer än något annat.
Det som fastnade när jag läst ut den ganska tunna boken var att hon jämnt bjuder på te och har en massa olika smaker att välja på. Jag vet att hon inte gillar Göran Persson (visste jag redan innan) och att mordet på Anna Lindh var en avgörande faktor när hon bestämde sig för att inte längre jobba inom rikspolitiken.
Glimtarna från släktens historia och familjen är för få, jag jämför ohjälpligt med Leif GW Perssons nyligen utkomna biografi där det verkligen fanns stoff att läsa!
Det är sublimt och flyktigt, jag får inget grepp om vare sig personen eller vad hon egentligen uträttar, och det är synd, hon är en kvinna jag verkligen beundrar och hade velat läsa mera om.
Mitt besvikna betyg blir **

Helaren av Antti Tuomainen

I Helsingfors flyr människor för sina liv när våldsamma översvämningar drabbar staden. Det regnar utan avbrott och miljökatastrofen är ett faktum.
Samtidigt härjar en massmördare, “Helaren”, i området. Inflytelserika personer i stora företag som bidragit till miljöförstöringen övermannas i sina fashionabla hem och skjuts till döds.
Journalisten Johanna är försvunnen sedan hon kommit mördaren på spåren. Nu söker hennes man Tapani med ljus och lykta efter sin fru.

Vilket förfärande framtidsscenario, en äkta ekologisk dystopi. Mörk, dyster, pessimistisk, allt är redan för sent.
Anledningen till att jag valde att läsa denna kriminalroman var i huvudsak att det var en ny finsk författare som skrivit boken. Ganska få finska författare översätts till svenska.
Dessutom var den med som boktips i Gokväll.
Men, inte föll detta mig på läppen! Inte ens fast jag normalt tycker om att läsa dystopier.
Men här blev allt för vagt beskrivet, jag stör mig på att inte få reda på mer om hur folk lever i miljökatastrofens bakvatten. Folk som har pengar flyttar norrut där översvämningarna ännu inte härjar lika märkbart. Hur ser det ut i övriga världen, Finland kan knappast vara det enda landet som är drabbat?
Jag blir alldeles förvirrad av alla frågetecken som tornar upp och skulle helst ha läst denna typ av bok som en renodlad dystopi utan inslag av deckargenren. Att folk blir mördade upprör knappast eftersom döden ändå är det enda som återstår i den nersmutsade världen.
Mitt betyg blir bara ** trots att språket klingar mycket bra