Läst

Jag har läst..

Av
den
10 december 2013

Renskötarkvinnor och livet i de sista rajderna av Lilian Ryd

ryd

Här berättar Europas sista nomader om sina liv.
De bodde i kåtor och flyttade med renrajd från skog till fjäll. Familjen var nära sin renhjord året runt.
Det var en spännande tillvaro som krävde djupa kunspaker om djur och natur.
Kvinnor och män som arbetat i den gamla tidens renskötsel delar här med sig av nu försvunna yrkeskunskaper och tänkesätt.
Vi får även veta hur kvinnorna klarade barnavård, mat, tvätt och hygien i kåtorna, och ta del av deras tankar kring arbete, frihet och självbestämmande, kärlek och äktenskap.
Boken är baserad på Lilian Ryds intervjuer med äldre samer och svenskar i Lappland, och ger helt ny kunskap om nomadlivet i norr.

Det finns många intressanta aspekter med det gamla nomadlivet uppe i norr.
I förordet berättar författaren att det rentav var lättare förut för kvinnor att jobba inom renskötseln, innan de slapp hantera skotrar och andra tunga terrängfordon som kör fast i snön.
Tidigare etnologer har varit män och tillhörde överklassen. Därför belyser denna bok livet ur ett annat perspektiv.
Jag tycker det är intressant att höra de gamlas egna röster då de berättar om hur deras liv gestaltade sig.
Det handlar om kläder, barnavård, tvätt, hygien, dagligt liv i kåtan. Man berättar om rovdjur och jakt, om fritiden, om när åskan härjar, om mat och bränsle.
Ibland blir det upprepningar, men i stort sett är alla berättelser läsvärda, och fotona som de gamla delar med sig av är underbara.

Läs här förklaringen till omslagsbilden som du ser här ovan:
Renskötarna Gerda Pavval och Maria Kuoljok har varit och samlat renar och just kommit med dem till sydöstra änden av Gidajavrre, där det fanns en skiljningshage.
Flickorna är klädda i de långa vadmalskoltar som var deras arbetsplagg på vintrarna och Maria håller i sin kastlina.
Gerda berättar:”Vi är i arbetskläderna, kommer direkt från skogen där vi samlat renar. Jag är väl 18 år och Maria 17. Min bror Johan stod och väntade med kameran när vi kom med renarna.Jag har reskinnshandskar gjorda av sommarbellingar som är tunt och smidigt. När det är kallt och svider i ansiktet så gnuggar man huden, stryker i ansiktet med det mjuka skinnet på handskens ovansida. Inuti har jag mycket tunna stickade vantar, inte tjocka, för då kan man inte nypa tag i någonting.
Gamlingarna satte hö i handflatan inuti handsken. Jag har provat det någon gång, men vi unga människor använde tunna vantar.”

Jag skulle nog blivit etnolog, jaja, det får bli i ett senare liv…
Klart är att även renskötseln har genomgått stora förändringar och nutidens renar är nästan vilddjur eftersom de inte längre tillbringar sin tid tillsammans med nomaderna utan kommer i kontakt med människor endast då de ska samlas ihop med hjälp av helikopter.
Hur framtiden ser ut för rennäringen? Jag har inte en blekblå, men är rädd för att den håller på att dö ut.

Mitt betyg ***

TAGS
2 kommentarer
  1. Svara

    Mia

    10 december 2013

    Förstår att detta var en intressant bok…här uppe är ju samerna mer eller mindre hatade, tror det är nåt som ligger i generna hos den infödda befolkningen här, kampen om betesmarker i kust- och inlandet är nästan världskrig! Nåja, det där var väl lite överdrivet, men hets mot folkgrupp kan man då kalla det….
    Kram på dig!

  2. Svara

    Raija

    11 december 2013

    Det här är en bok jag skulle gilla, så den skriver jag upp på min önskelista. Intressant att läsa om hur de hade det tidigare och deras speciella liv som nomader.

LÄMNA GÄRNA EN KOMMENTAR

Kantstött halvt antik, ringrostig finska som bott i Sverige mer än halva livet, före detta bankkamrer, krögare, hamburgervändare, lucknucka, numera skogsmulle som håller grytan puttrande, gärna med svamp och annat ätligt ur naturens skafferi, matte till hund och dammråttor, mamma, mormor, gammelfarmor/mormor
Kategorier
Statistik
  • 125
  • 154
  • 1 669 333
  • 5 201
  • 67 164
Sök här