Jag har läst..

En geishas memoarer av Arthur Golden

Möt den firade geishan Sayuri och läs hennes fascinerande och stundtals skrämmande berättelse som tar sin början 1929. Som nioårig flicka med namnet Chiyo, dotter i en fattig fiskarfamilj, säljs hon av sin pappa till slaveri i ett berömt geishahus i Gion, Kyotos dekadenta geishadistrikt.

Hennes nya tillvaro får henne att längta tillbaka hem till fattigdomen och det fallfärdiga huset i byn hon kommer från. Disciplinen för blivande geishor är stenhård. Minsta förseelse bestraffas med stryk eller hånfulla tillrättavisningar. Flickorna uppfostras enbart till att behaga männen. Alla egna känslor eller tankar undertrycks. Kärlek, får de lära sig, är endast en illusion och inget att längta efter. Geishorna undervisas i musik, sminkning och dans för att förfinas i sina manér.

Chiyo lär sig konsten att behaga rika män för att vinna deras gunst och rikedom. Under namnet Sayuri blir hon den mest beundrade och åtrådda av alla geishorna i Kyoto, men till ett mycket högt pris …

En mycket detaljerad berättelse i biografiform. Det är fascinerande läsning, och det var inte i en så avlägsen tid denna sed ännu blomstrade. Andra världskriget sätter stopp för verksamheten för geishorna men de gamla sederna återuppväcks efter krigsslutet.
Det enda negativa med boken i mitt tycke är dess längd. När ännu tvåhundra sidor återstår av historien är min kunskapstörst angående geishors liv och leverne på upphällningen och jag retar mig lite på att det “går så långsamt” framåt i berättelsen.
I övrigt är det en mycket välskriven bok där hjältinnan beskrivs på ett trovärdigt sätt. Ett annorlunda människoöde helt enkelt.

Mitt betyg ***

Smör i brunnen av Linda K Hubalek

En skildring av hur det kunder vara att 1868 komma som svensk kvinna till USA och prärien i Kansas för att där bygga sitt nya hem och sitt nya liv.
Bokens huvudperson Kajsa Svensson Runeberg berättar i dagboksform om de första tjugo åren i Kansas. Enkla vardagshändelser blandas med glädje och sorg och berättelsen ger en unik inblick i livet som nybyggare under den senare hälften av 1800-talet.
Boken grundar sig på gedigen forskning i kyrkoböcker, på kyrkogårdar och i arkiv samt på intervjuer med grannar och med Kajsas släktingar.

Jag tycker mycket om att läsa om svunna tider, finns det dessutom en uns sanning i historien så är det ännu bättre.
Den här lättlästa berättelsen blev jag nog besviken på. Visst, jag kan förstå att dagboken är skriven på ett kortfattat sätt, men det är så mycket spännande som händer som man inte får veta mer om! Likaså är det svårt att ana sig till hurdan huvudpersonen var, hon skriver mycket lite om sig själv och sina känslor.
Eftersom boken ändå är skönlitterär kunde författaren ha broderat ut texten lite mer.
Det vimlar av namn på alla släktingar i boken, något som knappast tillför historien något.
Livsvillkoren var tuffa, familjen bodde i en lerhydda första åren, många barn dog knall om fall när läkare inte fanns att tillgå.

Så här skrev Kajsa 1 maj 1868:
“Jag är färdig att flytta tillbaka till Illinois, eller tillbaka till Sverige. Förutom oss tre i bädden har vi horder av vägglöss som kläckts ur min madrass av präriefjäder. Flugor över hela golvet, en padda någonstans på grästaket som kväker hela natten och syrsor, spindlar och moskiter finns överallt. Carl upprepar gång på gång att det blir bättre så småningom.”

Läsvärd tycker jag att boken är, det finns en fortsättning där Kajsas dotter berättar, men den är inte översatt till svenska.
Mitt betyg blir **

Så länge Gud vill och rumpan håller av Nisti Sterk

Kliv in i Nisti Sterks värld. Läs om hennes resa från barndomens Kurdistan till den svenska teaterscenen. Möt människor som coachat henne längs vägen. Ta del av hur hon med humor och allvar ger sin bild av hur det är att leva i Sverige idag.
Hon bjuder på aptiten, lusten och livsglädjen i sin historia som kryddas med sälta och peppningar.
Precis som i sina föreställningar på scenen hittar hon situationer och handlingar ur livet som inspirerar och motiverar. Hon lyckas t.om med konststycket att få slitna gamla klicheér att återfå sin forna glans och kännas nya och inspirerande.

Jaha, tänkte jag när jag läst ut denna tunna och lättlästa bok skriven i kåseriform.
Jag hade nog väntat mig mer. Kanske mer ironi, sarkasm, mera jämförelser mellan våra olika kulturer.
Boken är snäll och gullig precis som Nisti säkert själv är.
Mitt betyg blir **

Som vi älskade varandra av Anders Paulrud

De träffas när de är unga och börjar hålla ihop – Anders och Solveig, Mikael och Karin och särlingen Harry. De talar kärlek och politik, de förälskar sig i varandra, de bildar par men fortsätter ändå att vara alla tillsammans, inte minst i det rosa sommarhuset utanför Karlskrona där de samlas varje midsommar.
Och som ett tecken på deras samhörighet målar Harry in dem i ett grupporträtt fritt efter Monets Frukost i det gröna, en stor olja som intar en hedersplats i vardagsrummet
Men nu är det sommaren 2006 och nästan allt har förändrats. Deras liv har tagit olika riktningar och de känner sig all mindre hemma idet samhälle som omger dem
När det drar ihop sig till midsommar är Karin försvunnen och i ett mörklagt rum på övervåningen har Mikael stängt sig inne med sprit och tabletter.
Någonting fruktansvärt har uppenbarligen drabbat honom, och snart ska han komma nerför trappan och berätta vad som hänt.

Jag har tidigare läst “Fjärilen i min hjärna” som Paulrud skrev strax innan sin död.
Av förklarliga skäl är den här boken ljusare. Jag tycker mycket om hans språk där jag kan andas in dofter, ljus och ljud i en nostalgisk blandning. Samtidigt är hans språk stramt och lite poetiskt.
Utdrag ur boken:
“Vi som var födda in i femtiotalets förebilder fick lära oss att dess absoluta hjälte var ingenjören, Hermods-mannen i sin vita nylonskjorta hemma vid köksbordet med sina kursbrev, beslutsam blick och Brylcreme i håret och med sin beundrande hustru, hemmafrum i förkläde, stående bakom sin rygg, utstrålande hela sin underlägsna tillgivenhet inför den ambitiöse äkta mannen.
Välanpassade tjugofemöresingenjörer var vad det moderna svenska samhället behövde, inte folk som tänkte själva.”

Jag blev helt klart sugen att läsa mer av Paulrud, så nu ska jag beställa hem romanen “Ett ögonblicks verk”
Mitt betyg ***