Jag har läst…

Under skinnet av Michel Faber

Varje morgon ger sig Isserley av i sin skraltiga Toyota. Så har hon gjort i flera år. Hon brukar svänga ut på A9:an och köra en bra bit från gården innan hon börjar leta. Hon är noga med att undvika folk från trakten.
Vissa dagar är det alldeles tomt längs vägen. Särskilt på vintern. De dagarna tillåter hon sig att distraheras av skönheten i det skotska landskapet, men oftast rycks hon tillbaka till verkligheten av en silhuett längre fram vid vägkanten.
Hon stannar bara om det är ett muskulöst exemplar, den taniga sorten har hon ingen användning av. Då återvänder hon hellre tomhänt, oavsett vad de tänker på gården. De begriper inte hur svårt och riskabelt hennes arbete är…

Det är nu en vecka sedan jag avslutade den här berättelsen.
Jag vet fortfarande inte hur jag ska kunna recensera den!
Eftersom handlingen är mycket speciell är en del av tjusningen med boken att inte veta något om förloppet innan, man ska bli överraskad, äcklad, upprörd! Ja vad som helst men inte likgiltig, för det tror jag ingen kan vara.
Jag drömde mardrömmar två nätter tills jag insåg att denna bok inte var någon bra sänglektyr!
Säga vad man vill om denna morbida, otäcka historia, den är tankeväckande och existentiell!
Trots att många trådar förblir lösa och många frågetecken inte rätas ut så blev jag totalt uppslukad och fascinerad.
Mitt betyg blir en *** och är det någon som läst den, berätta gärna för mig vad du tyckte!

I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra av Pontus Herin

En bok om familjen som bytte innerstan mot Tensta!

Fågelvägen är det bara en mil mellan Tensta och Djursholm, men det är svårt att tänka sig två mer skilda världar.
Journalisten Pontus Herin är uppvuxen i fashionabla Djursholm, och har i hela sitt vuxna liv bott i Stockholms innerstad. Driven av nyfikenhet och en vilja att se något annat flyttade familjen Herin till norrförorten Tensta. Han ville utmana sina fördomar om invandrare och dåliga förorter. Och i Tensta hade han och familjen aldrig varit tidigare.
Pontus, Charlotte och deras treaåriga Elliot byter liv, med nytt dagis och nya rutiner. De möter människor som alltför väl passar in på fördomarna om ett getto, men också människor som motbevisar dem – gubbarna i bastun, den engagerade närpolisen, hiphoparen, baskettränare, dagispersonalen och många fler.

En fascinerande berättelse om det segregerade Sverige, människor från Tensta och Djursholm och om vad som händer när en familj helt byter miljö.

Den här boken har intresserat mig sedan jag först hörde talas om den. Den är inte fiktiv, den är sann!
Jag är själv invandrare som kom till Sverige i vuxen ålder, dock hade jag en del fördelar. Svenska var redan mitt modersmål, jag såg ut som en svensk och jag hade ett jobb som väntade på mig.

Jag hade min första bostad i Brandbergen söder om Stockholm. En relativt nybyggd förort då jag flyttade dit i slutet av 70-talet.
Lägenheterna var fräscha, ett innecentrum med affärer var något nytt för mig, och det fanns till och med en stor utomhuspool i området.
Men, trots att min dotter gick på ett bra dagis så dröjde det inte så länge innan jag var redo att flytta hem till Finland igen om jag inte hittade någon annanstans att bo!
Jag ville inte att min dotter skulle växa upp i Brandbergen!
Varför?
I vårt fall handlade det inte om det mångkulturella samhället där, även om det också var nytt för mig, i Finland finns ju inga egentliga “invandrare” eller flyktingar, men det var dessvärre en folkgrupp, romerna, som bodde där i stor mängd och dom var minst sagt livsfarliga. När slutligen en mördad man hittades ovanpå hisstrumman i huset där jag bodde var måttet rågat!

Jag har alltså egen erfarenhet av att bo i en invandrartät förort, men, jag har också många fördomar kvar.
Mina svärföräldrar hade en bostadsrätt i Husby norr om Stockholm som dom köpt sedan dom sålt sitt hus. Jag begrep aldrig hur man någonsin kunde komma på tanken att köpa en bostad i det betongghettot men dom trivdes bra. I alla fall tills för några år sedan.
Det är inte människorna som bor i ett område som för mig är det värsta, det är all betong! Jag mådde fysiskt dåligt varje gång vi närmade oss Husby eftersom jag tyckte området var så fruktansvärt deprimerande!
Alltså såg jag med stort intresse fram emot att få läsa om hur journalisten upplevde sin tillvaro i en invandrartät betongförort.

Utdrag ur boken:

“Jag stör mig på svensken, som alltid vill ha äventyr på semestern, möta nya kulturer, träffa folk från exotiska länder, “Det är ju så berikande”! Men hemma vill de inte ens jobba med invandrare från samma land som de just besökt på semestern, inte ha sina barn i samma skolor och definitivt inte ta tunnelbanan ut till Tensta för att möta folk från samma exotiska länder. Förhoppningsvis kommer flytten till Tensta att provocera en och annan.”

“Mina positiva förväntningar är tillbaka på noll. Jag ser igen framför mig en nedsprayad betongförort, förfallna betongfasader, vandaliserade lekplatser och maskroshärjade grusplaner. Jag ser framför mig tomma gator och en orolig stämning. Det är återigen en bild av ett getto.
Den harmoniska sommardvalan får ett abrupt slut i bilen på infartsleden mot Stockholm. Sommaren dör i samma sekund som Hjulstas jättelika loftgångshus tornar upp sig, sedan följer Tensta och Rinkeby. Samtalen och sommarkuttret i bilen ebbar ut och ersätts av en känsla av andnöd i takt med att gemytligheten ersätts av en påtaglig och ful verklighet”

Pontus beskriver i boken hur utvecklingen från 20-talets dåliga bostadsbestånd utvecklades till folkhemsmodellen. Hemmets forskningsinstitut drogs igång 1944 och fick till uppgift att analysera hur livet borde levas i en lägenhet. Allt gicks igenom med vetenskaplig noggrannhet: kvinnans rörelser i köket när hon lagade mat, antalet barn per familj, den ultimata bredden på handfaten osv. Resultatet blev ett kliniskt, helt rationellt byggande där allting var noga uträknat in i minsta detalj. Det kallas för social ingenjörskonst.

Boken är fylld av ganska dråpliga åsikter och kommentarer om svenskar som författaren får höra.
En invandrare berättar: “Bilden av svenskar här är att de super, skiljer sig och inte har någon koll på sina barn. Om en kurd träffar en svensk familj som inte är sån brukar han skämtsamt säga:’man kan nästan tro att de är kurder!’

Helt klart är boken läsvärd, jag tycker de flesta skulle vidga sina vyer genom att läsa den. Den är seriös och författaren har intervjuat många personer, både svenska och med invandrarbakgrund.
Mitt betyg blir ***