Jag har läst…

Djupt inne i skogen lever det undanskymda folket under ytterst knappa livsvillkor. Det handlar bokstavligt talat om kampen för tillvaron och hoppet ligger ofta i själva ovissheten - kanske blir livet trots allt bättre!
Naturen inramar denna både kärva och gripande berättelse om finnskogsfolkets verklighet och drömmar. Vi lär känna Lina, en ung kvinna som försöker hitta en plats för sig och sitt lilla barn. Och Taneli, en ensling och nybyggare med ett dunkelt förflutet. Liksom den kloka, äldre kvinnan Kaisa och pojkvaskern Jussi. En präst på villovägar, en gästgivare, och alla de andra i skogslandet mellan Klarälven och Glomma någon gång under 1800-talet.

Utdrag ur boken:
"Men det var annat man inte fick glömma, hästen måste nosa på kistan innan han blev spänd för släpet, han måste förstå att det var en död unge bara, och inte djävulen själv den skulle dra efter sig. Brännvin hade de inte, varken till att skvätta på kistan eller till att styrka han som skulle ge sig av med den."

"Bygdefolket klagade ofta på röklukten som satt i finnarnas kläder, trots att rökstugorna var sådana att inga bakterier trivdes. Men både lungsoten och rödsoten härjade där finna inte ville vara finnar längre, utan byggde sig svenskstugor istället. Och varken svenskar eller norrmän använde bastu och doppade sig i bäcken efteråt, utan badade i kar fyllda med skitigt vatten, så var det så konstigt att de fick alla slags sjukdomar?"

"Valkola-Kaisa är stark i sin tro på Herren Jomala, och Hilda får inte stoppa en nypa motti i munnen innan hon först knäppt händerna när Kaisa är i huset. Ändå kallas hon trollkärring. Att Kvinnor kan vara farliga, ja rentav ett hot mot mannen, står visst i Bibeln som Kaisa läser i."

Gissa om det här var en bok för en pörte-käring?
Jomen självklart. Innerlig och vacker prosa, autentiska seder som man hört talas om får man en annan förståelse för. Jag har läst många böcker som utspelar sig på finnmarken. Denna tillhör de bättre, och det bästa, det finns en fortsättning!