Jag har läst..

Dagar utan slut Bokomslag Dagar utan slut
Sebastian Barry
historisk roman, amerikanska inbördeskriget 1850-tal
Norstedts
2020
246

Dagar utan slut utspelas under indiankrigen och det amerikanska inbördeskriget. Berättare är Thomas McNulty, emigrant som flytt oåren på Irland. I det nya landet träffar han en annan ung man, John Cole, och de blir snart oskiljaktiga vänner. Tillsammans får de arbete som revyartister på en saloon, utklädda till kvinnor, sedan tar de värvning i armén, i vilken de får uppleva alla tänkbara fasor i den våldsamma kampen om en ny kontinent och dess rikedomare.
Mot denna historiska fond utvecklas berättelsen snart till en stor och drabbande kärleksroman som utmanar även vår tids syn på ursprung och könsidentitet.

Utdrag sid 52

"I de här trakterna gick solen upp en aning tidigare, lite ivrigare. Ja, den veka solen kom upp regelbundet och struntade i om nån såg henne, naken och rund och vit. Sen kom regnen farande över vidderna och satte fart på gräset, mullrande störtskurar med små otäcka iskulor som fick grus och lerklumpar att dansa. Gräsfröna fick nog och övernog av livskraft. Sen kom solen strömmande efter regnet och den oändligt breda prårien ångade, en väldig och oändlig vy över vita ångmoln som steg, och flockar av fåglar som snurrade runt i luften, miljontals fåglar i ett moln, det hade krävts muskedunder för att skörda dom,."

sid 158

"Andersonville. Fem dagar tar det oss att marschera dit och om nåt ställe inte varit värt sin vandring så var det det. Ömkligaste soldathop jag sett. En del av dom har frossa och andra struma och ännu värre. Hundratals stupar under färden och dom som är sårade får söka vård i himlen. Liken sparkas ner i diket på samma sätt som dom svarta. Fötterna svullnar tills man inte kan ha kängorna längre och inte vågar ta av dom för att man aldrig skulle få på dom igen. Hungern är som en växande sten i magen. Och modet är fällt och fasan svämmar över."

Kazuo Ishiguro skriver på omslaget att detta är en våldsam och lyrisk vilda västern-roman.

Det är nog ett under-statement....
I början drabbades jag av ren utmattning, boken är skriven som en ursinnig monolog, svårläst med sidolånga meningar. Visserligen med ett mustigt språk som känns autentiskt, och en kärv humor. Men brutaliteterna i krigsscenerna, slaveriet, utrotningskriget, en historisk kalabalik rör om i min mage och jag håller nästan andan.
Ett tag funderade jag på om jag skulle avbryta läsningen, den var så dyster och grym, men något höll mig kvar. Kanske vetskapen om att boken faktiskt inte innehåller mer än 250 sidor. Det ska man väl klara av...tänkte jag.
Och berättarglädjen kom och tog över, och jag fann läsglädjen och började lära känna de annorlunda karaktärerna.
Jag läste klart boken för några dagar sedan, efter det har den legat och ruvat, jag har varit tvungen att smälta den våldsamma berättelsen som lärde mig otroligt mycket mer än jag tidigare visste om inbördeskriget.
Och nu kan jag ärligt säga att det var en stor läsupplevelse!

2

9 Comments:

  1. Mirjam Halvarsson

    Tack för lästipset, jag blev lite tveksam först men när jag läste dina sista rader så blev jag nyfiken! Kram på’re

    • Testa vet jag, om du hittar boken på biblan. Ibland är det bra att utmana sig själv. Men jag ger ibland upp böcker, det finns ju så många, varför läsa sånt man inte fastnar för…Kramen

  2. Tack för smakprov och boktips . En bok jag inte hade hört talas om men som jag nog skulle vilja läsa- Intresseklubben har antecknat den i läsedagboken för kommande läsning. Men kön är lång…
    Kram

  3. Låter jobbigt med de långa monologerna och långa meningarna. Fördel, relativt tunn bok. Skäms att säga det, men jag tror att jag skulle ge upp efter några sidor. Kram!

    • Du ska inte skämmas över det. Det händer varje månad att jag lämnar en bok oläst efter ca 50 sidor, för jag har lovat mig själv att kämpa i minst femtio sidor….ler
      Men aldrig att jag harvar vidare med böcker som inte ger mig något, varken nytta eller nöje…Kram

  4. Du är flitig och läser….själv har jag knappt öppnat en bok det här året. Jag läste ju som en tok i december och sedan dess har inte läslusten infunnit sig igen
    Trevlig helg! Kram

  5. Sparat den i boklistan. Får se om jag kommer till, tufft med böcker som den här om hur indianerna behandlades och behandlas än idag, men alltid intressant med historiska romaner. Din recension var bra…….

    • Tack, jag tycker du ska testa boken. Annorlunda, men man vänjer sig vid sättet att berätta efter ett tag. Bara att sluta läsa om det känns för trist och jobbigt!

  6. Pingback: Söndags-smakbit # 32 – Paulas Pörte

Kommentera