Jag har läst..

Dagar utan slut utspelas under indiankrigen och det amerikanska inbördeskriget. Berättare är Thomas McNulty, emigrant som flytt oåren på Irland. I det nya landet träffar han en annan ung man, John Cole, och de blir snart oskiljaktiga vänner. Tillsammans får de arbete som revyartister på en saloon, utklädda till kvinnor, sedan tar de värvning i armén, i vilken de får uppleva alla tänkbara fasor i den våldsamma kampen om en ny kontinent och dess rikedomare.
Mot denna historiska fond utvecklas berättelsen snart till en stor och drabbande kärleksroman som utmanar även vår tids syn på ursprung och könsidentitet.

Utdrag sid 52

"I de här trakterna gick solen upp en aning tidigare, lite ivrigare. Ja, den veka solen kom upp regelbundet och struntade i om nån såg henne, naken och rund och vit. Sen kom regnen farande över vidderna och satte fart på gräset, mullrande störtskurar med små otäcka iskulor som fick grus och lerklumpar att dansa. Gräsfröna fick nog och övernog av livskraft. Sen kom solen strömmande efter regnet och den oändligt breda prårien ångade, en väldig och oändlig vy över vita ångmoln som steg, och flockar av fåglar som snurrade runt i luften, miljontals fåglar i ett moln, det hade krävts muskedunder för att skörda dom,."

sid 158

"Andersonville. Fem dagar tar det oss att marschera dit och om nåt ställe inte varit värt sin vandring så var det det. Ömkligaste soldathop jag sett. En del av dom har frossa och andra struma och ännu värre. Hundratals stupar under färden och dom som är sårade får söka vård i himlen. Liken sparkas ner i diket på samma sätt som dom svarta. Fötterna svullnar tills man inte kan ha kängorna längre och inte vågar ta av dom för att man aldrig skulle få på dom igen. Hungern är som en växande sten i magen. Och modet är fällt och fasan svämmar över."

Kazuo Ishiguro skriver på omslaget att detta är en våldsam och lyrisk vilda västern-roman.

Det är nog ett under-statement....
I början drabbades jag av ren utmattning, boken är skriven som en ursinnig monolog, svårläst med sidolånga meningar. Visserligen med ett mustigt språk som känns autentiskt, och en kärv humor. Men brutaliteterna i krigsscenerna, slaveriet, utrotningskriget, en historisk kalabalik rör om i min mage och jag håller nästan andan.
Ett tag funderade jag på om jag skulle avbryta läsningen, den var så dyster och grym, men något höll mig kvar. Kanske vetskapen om att boken faktiskt inte innehåller mer än 250 sidor. Det ska man väl klara av...tänkte jag.
Och berättarglädjen kom och tog över, och jag fann läsglädjen och började lära känna de annorlunda karaktärerna.
Jag läste klart boken för några dagar sedan, efter det har den legat och ruvat, jag har varit tvungen att smälta den våldsamma berättelsen som lärde mig otroligt mycket mer än jag tidigare visste om inbördeskriget.
Och nu kan jag ärligt säga att det var en stor läsupplevelse!