Jag har läst….

De har något att berätta,
träder fram ur glömskans vrår,
påminner oss om en tid som nyss flytt
men redan känns främmande och avlägsen.

Visst är det något särskilt med att vanliga människor som levt sina liv utan att pocka på uppmärksamhet får tillfälle att berätta sin historia. I inte mindre än 32 avsnitt från olika gårdar får människorna komma till tals. Boken är rikt illustrerad med fantastiska svart-vita foton och jag kunde sitta länge vid ett och samma kort och ta in stämningen och alla detaljer, som så väl beskrev livet i det lilla.
Fotona är tagna mellan 1980-99
Detta är ett praktverk, ett mycket tungt sådant, läsning och bläddring var endast möjlig vid det stabila köksbordet.
Det handlar om gårdar där familjen bott hela sitt liv (fram till sitt frånfälle 2003) utan elektricitet, en del familjer har haft oxar framför plogen, men de flesta har haft hästar, enstaka gårdar har kört en liten traktor.

Det mest häpnadsväckande med alla dessa berättelser är människorna, hur nöjda de är med hur livet blev trots små omständigheter.

Avslutar med ett stycke ur det sista kapitlet: En ny tid

"De som skildras i denna bok är en kvardröjande rest av en yrkesgrupp som en gång var landsomfattande och helt dominerande. alla hade de djupa rötter i den självklara livsformen som omfattades av självhushållet. Den byggde på utnyttjande av naturens egna resurser, på traditionsbunden hävd och kunskap som gick i arv i generationer.
Det vilar något genuint och tidlöst över den gamla bondekulturen, sätten att överleva i en tid då naturen stod för förutsättningarna. Inte sällan målas den första halvan av 1900-talet upp i ljusa och romantiska bilder, vilket inte alltid överensstämt med verkligheten. Mycket var bra, men inte allt."