Jag har läst..

Så här långt borta rör sig rådjuren jag följer ute på fälten

Jag får använda all zoom jag har för att komma lite närmare

De är mycket observanta, de ser både mig och hunden hela tiden, men när Daniel närmar sig diket reagerar de direkt, de kan ju inte veta att han inte är en rådjurshund!

Då väljer de det säkra för det osäkra och galopperar iväg lite längre bort där de sedan fortsätter att beta.

Rådjursmannen - Mina sju år i vildmarken Bokomslag Rådjursmannen - Mina sju år i vildmarken
Geoffroy Delorme
biografi
Forum förlag
2021
191

Som pojke är Geoffroy ofta ensam och söker sig ut i naturen. En dag i Louviersskogen i Normandie träffar han på ett nyfiket rådjur, ett möte som kommer att bli avgörande för honom.

Utdrag ur boken sid. 27-28

"Att dela rådjurens liv har ett pris, ett antal försakelser. Rent allmänt måste man dra ett streck över alla mänskiga koder i vårt samhälle, som t.ex att säga adjö när man ger sig av. Man måste också avstå från vissa konventioner, som att äta på fasta tider eller sova om natten. Sömnens värsta fiende är kylan. "

Geoffroy flyttar ut i skogen för gott. Han lever utan kontakt med männniskor, och följer noga rådjurens vanor och beteenden. Rådjuren släpper honom allt mer inpå livet och snart lever han sida vid sida med em. Han lever av och med naturen och tillsammans med rådjuren i sju år. De blir hans familj och han får uppleva deras liv - och död - på nära håll.

Här kan du läsa mer om denna fascinerande berättelse.

En tunn lättläst bok med svartvita fotografier som inte lämnar någon oberörd!
Jag kan inte för mitt liv förstå hur författaren kan leva på samma diet som rådjuren eller anpassa sin dygnsrytm likadant och sova högst två timmar åt gången, för jämnan! Visserligen har inte Frankrike samma bistra klimat men ändå....
Det du inte lär dig om rådjurens liv i den här boken är inte värt att veta!

2

12 Comments:

  1. Den måste jag läsa. Hoppas biblioteket har den.
    Kramar från ett snöigt Rottne

    • En väldigt annorlunda bok, så ärlig men lite svår att förstå hur han tänker. En människa kan ju inte låtsas bli ett rådjur…tycker jag. Men full respekt!

  2. Att du lyckades fota ett kissande rådjur.
    Jag tror den finns som ljudbok, så den ska jag absolut skaffa.
    Kram

  3. Låter jobbet att leva så.
    Fina bilder du fått med zoom, inte lätt att hitta mat för dem nu.

    • Onekligen, mycket jobbigt. Men han ville väl se var gränsen gick, och under så lång tid som sju år hinner mycket förändras i vårt beteende. Som tur är har han återgått till att leva bland människor om jag förstår slutet rätt…

  4. Fantastiskt fina bilder på rådjuren. Å rådjurssadel på tallriken är ju inte dum det heller. Visst är det märkligt att relativt stora rådjur är rädda för en liten hund som Daniel. Överlag är ju hundar ofta små när det gäller jakt, typ älgjakt.

    • Ja viltet förstår att när det närmar sig skällande hundar då är det fara å färde. Jag hade ju en “rådjurshund” tidigare, En Petit Basset Griffon Vendeen, deras uppgift är att leta fram rådjuren och sedan skälla så viltet står stilla tills jägarna kommer inom skjutavstånd. Nu påminner inte Daniel om en jakthund alls, men de har nog inte så god syn så de på långa avstånd kan avgöra vad som rör sig. Bättre att fly än illa fäkta…

  5. Såå fina bilder på rådjuren. Tänk att de stod där så länge iaf så du hann med.
    Boken tar jag till mej med en gång. Så häftigt att få prova på att leva så. Jag har lite vana. När jag var åtta år bodde vi i ett torp med utedass, vatten från brunn och bara vedeldning i spis och kakelugn. Så kallt en vinternatt så håret frös fast i väggen, efter det fick jag ha mössa på mej :-).

    • Det var en häftig bok, man märkte att han som skrev inte var författare utan han redogjorde verkligen realistiskt för sina år i skogen med dess djur som närmaste grannar. Väcker många tankar, många positiva, o ökar förstås intresset för rådjur och vilda djur i allmänhet

      • Det lät kylslaget att bo så, jag är ju stadsbarn o hade både rinnande vatten och klosett där jag växte upp, men också en stor vedspis i den lilla ettan med alkov där mamma, pappa, mormor och jag samsades om utrymmet

  6. Tack för smakprovet. Det och dina fina bilder fick mig genast intresserad av att läsa boken. Att sedan Normandie, av många anledningar, är en trakt jag är så förtjust i, bidrar ju också.
    Dina bilder är så fina och bra att ha en zoom som jobbar.
    Kram

    • Jag har alls ingen relation till Frankrike och Normandie, men vet ju att det historiskt skett mycket just där, När jag läste boken var jag glad att författaren inte bodde i kalla Norden för här hade han inte överlevt med de premisser han gjorde nere i Frankrike. Men en mycket intressant och tankeväckande bok.

Kommentera