Jag har läst…

Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion

Livet förändras snabbt. Livet förändras på ett ögonblick.
Man sätter sig ner för att äta middag och livet som man känner det tar slut.
Det är kvällen före nyårsafton 2003 och Joan Didion och hennes make sedan 40 år, John Gregory Dunne, har just kommit tillbaka från sjukhuset där deras enda dotter, Quintana, ligger i koma, svävande mellan liv och död.
En vanlig influensa har utvecklats till lunginflammation och svår blodförgiftning.
De har tagit en drink och satt sig för att äta middag när John plötsligt drabbas av en massiv hjärtinfarkt och dör på vardagsrumsgolvet i deras lägenhet i New York.
Boken är Joan Didions försök att förstå den tid som följde: “Veckor och sedan månader, som vände upp och ner på alla de föreställningar jag någonsin haft om döden, om sorg, om hur människor handskas eller inte handskas med det faktum att livet tar slut”.

Jag har länge velat läsa denna mycket kritikerrosade bok.
Författaren är en starkt lysande stjärna på den amerikanska litterära himlen, själv kände jag inte till henne alls.
Men ack, så stor min besvikelse! Jag vänder och vrider på alla lovord jag läst om boken o undrar om jag är helt känslolös eller annorlunda än alla andra..
För, sanningen att säga gav denna bok inte mig någonting! Ett myller av namn på alla berömda bekanta som hon känner och umgås med, en massa citat ur böcker jag aldrig hört talas om.
Visst kan jag känna igen mig i hennes beskrivning av sorgen, men jag upplever inte boken som helgjuten utan som att jag får försöka leta fram guldkornen bland en massa text som inte intresserar mig ett dugg..
Har någon av er läst boken? Vad tyckte ni ? Undrar om jag är ensam och att verkligen ha fått traggla mig igenom den?
Mitt betyg * av fyra möjliga..

Strange angels av Kathe Koja

Strange Angels is a dark, fascinating story of art, madness and obsession.
Grant is a freelance photographer who has come up against an artistic block. When he sees the crayon drawings done by a schizophrenic man named Robin, Grant is immediately fascinated by Robin´s genius, hungry for the subtle truth that seems hidden in the arcing, crossing lines.
Completely obsessed, Grant feels it´s his mission to help Robin fully realize his artistic potential. He persuades Robin to check out of the hospital and move in with him.
He encourages Robin to draw episodes from the most disturbed periods of his life.
But Robin becomes more and more withdrawn until he doesn´t want to draw anymore.
Then Grant realizes the transcendent truth Robin holds is not to be found in his art, but in Robin himself. He must go deeper and deeper into Robin.
Together they must explore altered states, must undergo sleep deprivation, sensory deprivation.
Robin deteriorates further. Gradually Grant becomes convinced that Robin is transforming into something new, some kind of angel.

Det här var en mörk och spännande bok, skriven i ett rasande tempo!
Jag kände skräckblandad förtjusning och ren och skär skräck när jag läste om Grants amatörmässiga metoder att ta hand om den sjuke Robin. Och det slutar självklart i katastrof.
Mitt betyg blir *** av fyra möjliga

En god gärning av Kate Atkinson

Allt sker sekundsnabbt.
Några människor som står och köar utanför en teater i Edinburgh råkar bevittna en bagatellartad bilkrock. En av förarana blir rasande och löper amok men fälls till marken av den vanligtvis stillsamme deckarförfattaren Martin Canning, som slänger sin dator i huvudet på honom.
Ett annat av vittnena är Jackson Brodie – före detta polis, före detta privatdetektiv, numera välbeställd arvtagare. Jackson dras in i en historia där händelserna avlöser varandra i ett rasande tempo och där spåren leder till ett brottssyndikat med internationella förgreningar.
Det visar sig att den rike byggmästaren Graham Hatter har farliga förbindelser, och när hans dittills så undergivna och husmoderliga fru Gloria inser på vilka sätt han har bedragit henne vidtar hon häpnadsväckande åtgärder…

Puh, här var det fart och fläkt! Inte en lugn minut när man läser den här boken!
Den är spännande, rolig och rörande, men tempot är mördande…
Jag har läst ett par andra böcker av denna författare och gillar hennes personskildringar framför allt. Persongallerierna är väl uttänkta, och man kommer verkligt nära dem i hennes dråpliga skildringar.
Jag visste däremot inte om att detta var, om inte en deckare, så i alla fall närapå, och jag kunde inte hjälpa att jag tyckte hela historien var en aning rörig. Jag hade helt enkelt svårt att i början hänga med i alla svängarna! Kanske därför jag inte läser så många deckare…min stackars hjärna orkar inte hålla isär alla inblandade..
En helt okej historia med knorr, som får ** av fyra möjliga stjärnor av mig!

Tusen strålande solar av Khaled Hosseini

Marian är bara femton år gammal. fattig och utan utbildning, när hon tvingas resa till Kabul för att gifta sig med en trettio år ädre man. Efter nästan tjugo år i ett kärlekslöst och våldsamt äktenskap får Marian sällskap i sin olycka av den unga Laila – hustru nummer två som tvingas glömma sin kärlek till grannpojken efter att hennes föräldrar dött i ett bombdåd.
Medan de båda kvinnorna uthärdar det ständigt upptrappade våldet, i hemmet såväl som på Kabuls gator, kommer de allt närmare varandra. De blir som systar för varandra och deras starka vänskap kommer till sist att förändra inte bara deras liv, utan även den kommande generationens liv.

Medan jag väntade på att få läsa denna bok läste jag författarens första bok “Flyga drake”. Den var bra och läsvärd, men som jag trodde tyckte jag bättre om den här historien, kanske för att den mer handlar om kvinnoliv i Afganistan.
Detta är inte bara en roman, den är allmänbildande och vidgar dina vyer. Man får en inblick i landets otroligt omvälvande historia. Från att ha varit ett land där kvinnor studerar och arbetar till ett taliban-styrt land där inget är tillåtet för kvinnor. Hör bara vad som står skrivet på flygbladen som vräks ut på gatorna:

-Det är förbjudet att sjunga
-Det är förbjudet att dansa
-Det är förbjudet att skriva böcker, titta på film ochmåla bilder
Lystring till alla kvinnor:
Kvinnor bör hålla sig hemma dygnet runt. Det passar sig inte för kvinnor att ströva runt på gatorna. Om hon trots allt går ut måste hon åtföljas av en manlig släkting. Denkvinna som ertappas ensam utanför hemmet kommer att pryglas och skickas hem
Kvinnor måste bära burka
Kvinnor får bara yttra sig om det blir tilltalade
Kvinnor får inte skratta så att andra hör det. Straffet är prygel
Flickor får inte gå i skolan. Alla flickskolor ska omedelbart stängas.
Det är förbjudet för kvinnor att arbeta
Puh, detta var bara ett axplock,,,,,man skulle kunna tro att detta är skrivet av någon med ofantligt stor fantasi, men så är ju inte fallet.
Jag kommer nog att bära med mig denna historia, försöka smälta intrycken, för trots att historien är lättläst så innehåller den så ofantligt mycket historia och information.
Den får en stark *** av fyra möjliga

Kejsarinnen av Kummavuopio av Ester Cullblom

År 1904 kom tjugotreåriga Olga Raattamaa till Kummavuopio, landets nordligaste bosättning. Där blev hon bofast. Där mötte hon och tog hand om resenärer, vandrare och flyktingar – ja, kort sagt alla som styrde kosan till det nordligaste hörnet av Sverige.
Med tiden blev hon känd som kejsarinnan av Kummavuopio. Hade hon levt i vår tid skulle området mycket väl kunna kallats för Olgaland.

Författaren tecknar här en bild av Olgas liv och gärningar. Hon har skrivit flera böcker om personer uppe i Lappmarken, jag har läst henne tidigare.
Kanske är inte dessa böcker några stor-litterära verk. Desto viktigare och intressantare är de då de handlar om speciella människor som levt i verkligheten. Tyvärr finns inte de här böckerna att köpa t.ex på nätet. Jag har lånat dem på biblioteket och tycker de är helt underbara historier med verklighetsanknytning.
För mig som älskar att läsa om gamla tider och seder är dessa böcker ovärderliga.
Författaren har inte romantiserat Olga utan försökt personifiera henne precis som hon var. Från början en “oäkting”. Alla visste vem hennes far statstjänstemannen var, men han erkände henne aldrig. Hon fick ett stort behov att hävda sig, att vara duktigast på det hon gjorde och ville styra och ställa. Hon hade ett hetsigt humör, ett ganska olyckligt äktenskap som inte gav henne några barn. Men, hon hade en “käresta”, en kringvandrande nomad som hon träffade ibland under årens gång.
Verklighetens Olga fick motta utmärkelser både från Norge och Finland som tack för sina insatser för flyktingarna under krigsåren.
Hon var en märklig kvinna och jag är glad över att ha fått stifta henne bekantskap
Mitt betyg blir *** av fyra möjliga

Mitt liv i mina händer av Alison Lapper

Alison Lapper föddes 1965 utan armar och med för korta ben. Hennes familj fick rådet att lämna bort henne så hon överlämnades till de sociala myndigheterna.
I nitton år bodde Alison på handikappinstitutioner under strikta förhållanden.
Medan hon kämpade sig igenom en kärlekslös barndom med både fysiska och psykiska övergrepp, bestämde hon sig för att slå sig fri och bli självständig.
Hennes växande konstnärliga talang, styrka och personlighet gav henne den frihet hon längtade efter när hon fick påbörja konststudier på universitetet i Brighton.
1994 tog hon sin examen med högsta betyg. År 2000 födde hon sin son Parys.
Hösten 2005 placerades statyn “Alison Lapper:gravid” på den fjärde sockeln på Trafalgar Square och gjorde bilden av henne känd för miljoner människor.

Utdrag ur boken:
“Personalen var mycket angelägen om att vi alla skulle bli duktiga på att använda våra proteser.
Min teknik var att leka med maten, fösa runt den på tallriken och försöka se ut som om jag just skulle föra upp en bit till munnen.
Om en främling hade kommit in i matsalen under en typisk måltid hade han fått bevittna en hejdlöst komisk slapstickföreställning. Han skulle ha fått se hur några av oss jagade samma matbit runt, runt tallriken utan att någonsin få tag i den. Av den anledningen lyckades jag aldrig få i mig någon mat medan den fortfarande var varm. Några lyckades kanske ta fast en bit av något, men smällde sedan till sig själva på hakan eller i ögat när de försökte föra upp den till munnen. Andra råkades sprätta iväg sin mat över bordet, i knät eller ansiktet på någon annan. En gång när mina gasdrivna armar var ovanligt ostyriga lyckades jag plocka upp och singla iväg en full tallrik mjölk med cornflakes som krossades mot fönstret tre meter därifrån.
Det tog några år men när jag var sju-åtta år gammal hade myndigheterna accepterat att experimentet inte slog väl ut och vi behövde inte använda proteserna. Istället spändes en kniv och en sked fast vid mina armstumpar”.

En berättelse om en märklig kvinna och ett märkligt liv.
En engagerande och tankeväckande bok som avslöjar hur Alison övervann smärta och fördomar och fick en lycklig framtid. Ett gripande porträtt av en inspirerande kvinna.

Dock har jag ett par invändningar.
Boken är inte litterärt riktigt stilistisk. Jag tror att om Alison använt en “spökskrivare”, en duktig författare eller redaktör så hade texten blivit ännu bättre .
Vissa avsnitt upplever jag som babbel-babbel…
En otrolig kämpaglöd genomsyrar historien, och det är klart, utan en vilja av stål och stor envishet hade hon inte kunnat genomföra det hon gjort.
Hon väcker som person kanske inte enbart sympatier, kan tänka mig att hon också kan vara dryg och krävande, men det är nog en förutsättning för att orka kämpa på.
Mitt betyg blir ** men då har jag också bedömt det textmässiga, historien i sig är värd minst det dubbla!