Jag har läst..

Flickan med glasfötter av Ali Shaw

Någonting mystiskt och skrämmande har drabbat Ida MacLaird – hon håller sakta på att förvandlas till glas.
Det började i fötterna och förändringen sprider sig obönhörligt uppåt.
Nu återvänder hon till St. Hauda´s Land, där hon tror att orsaken till förglasningen finns, i den fåfänga förhoppningen att hitta den enda människa som kanske skulle kunna hjälpa henne…
Midas Crook är en ung enstöring som har bott på dessa öar i hela sitt liv. När han träffar Ida är det någonting hos hennes sorgsna, trotsiga sinne som tränger igenom de försvarsmurar han byggt kring sina känslor.
Samtidigt som Midas hjälper Ida att förlika sig med det som drabbat henne löser hon långsamt upp hans inre knutar och de båda ungdomarna förälskar sig i varandra..
De är i skriande behov av tid – och tiden rinner bort så snabbt.

Hur sorgligt kan det bli på en skala?
Inte mycket sorgligare än så här, vackert skrivet, skär i hjärteroten, underbar miljöbeskrivning, men det räcker inte.
Betyg**

Hjärtblad av Aino Trosell

Detta är berättelsen om Hulda, som vi får följa från det att hon är ung flicka i armodets och svältårens Malung mot slutet av 1860-talet, till det att hon är en mogen kvinna som gjort sig fri från de band som hennes kön så länge fjättrat henne vid, på väg ut i världen i en nyfödd, modern industristat cirka trettio år senare.
Hulda föds och växer upp under den tid då det var som hårdast i Sverige, svältåren under 1860-talets senare del. Hon sätts tidigt i arbete som “lissgättare”, det vill säga att valla traktens kor och getter i skogen och på myrarna en bra bit från byn. När hon blir tillräckligt stor väntar fäbodens slitsamma sommardagar i ur och skur, då det inte bara gäller att ta hand om djuren utan också att ta tillvara allt de ger i form av mjölk, smör och ost.

Så småningom får hon “stå i gången” i kyrkan och bli konfirmerad, anses vuxen och dansa till spelmannens förföriska fiolmusik. Kärleken och åtrån börjar bulta – tillsammans med allt annat som anses farligt för en kvinna. Som så många andra av Dalarnas kvinnor – och män – ger hon sig ut på vandring för att tjäna pengar på att sälja varor av skilda slag i trakter långt från hembygden. Men för Hulda väcks nya tankar till liv; hon vill åt Stockholm, till äventyret. Dit kommer hon också, och där träffar hon andra Malungskullor som ger henne råd. Hon tar tjänst hos ett finare herrskap i Vasastan och väcker sensation, för sin duglighet men också som representant för något exotiskt, ursprungligt och folkligt. Hos herrskapet går det emellertid illa efter ett tag: frun i huset dör och Hulda tar hennes plats men känner sig aldrig riktigt hemma i sin nya roll. Hon vill vidare ut i livet och bryter upp ännu en gång.

O kära Hulda säger jag bara! Vilken kvinna hon var, och vad spännande det var att följa hennes resa genom livet! Första delen tyckte jag var lite seg, väldigt många sagor och skrönor från fäbodarna som återgavs, sen kom det abrupta avslutet av barndomen och ungdomen, ett bittert svek som drev Hulda långt bort hemifrån. Påminner lite om Fogelströms Stockholmsskildringar till språket. Mycket läsvärd enligt mej
Betyg ***

Ju fortare jag går, desto mindre är jag av Kjersti Annesdatter Skomsvold

Mathea umgås inte med andra människor. Det har hon aldrig gjort.
Bara med Epsilon. Vad hon längtade efter att han skulle gå i pension! Nu finns det inte mycket kvar att längta efter förutom sylt. Mathea får inte upp locket på syltburken, och Epsilon är inte till någon hjälp.
Hon går till butiken, köper en ny burk och tänker att hon ska be pojken i kassan att lätta på locket, hela vägen fram till kassan tänker hon det, men sen vågar hon inte. När hon ställer sin oöppnade burk bland de andra i skafferiet känner hon att det är dags för en förändring, dags för henne att våga. Hon måste göra ett avtryck i världen innan hon lämnar den för gott!

Utdrag ur boken:
“Annars var jag duktig på att öppna kanten på nya toapappersrullar, där limmet är, utan att göra den minsta reva i pappret. När Epsilon var på jobbet var jag ensam hemma utan att göra något särskilt. Jag passade inga barn och städade bara slarvigt, aldrig högt upp. Med ojämna mellanrum sköljde jag ögonen i våra små snapsglas, men nu tänker jag att jag har gjort för lite och ingenting av betydelse.”

Detta är en rolig historia där skrattet fastnar i halsen, så sorglig är den! Den innehåller bitsk humor och är mer än originell! Vill du läsa något tänkvärt, lättläst och helt galet, läs om stackars Mathea och hennes ensamma liv. Om hennes syltburkar som blir fler och fler, om hennes samtal till nummerupplysningen bara för att få höra att hon finns på riktigt.
Mitt betyg blir ***

Resa med rabatt Om konsten att vara pensionär av Merete Mazzarella

“Var inte kränkt, var glad!”
Som nybliven pensionär får Merete anledning att återkomma till detta motto mer än en gång. Till exempel när hon ska gå på bio – en pensionärsmatiné som ställs in – eller när en framtand går av. Förargligt – men bit ihop de tänder som finns kvar och var glad!
Merete hör till de stora årskullarna som föddes strax efter andra världskriget. Det är en generation som är van att ställa krav. Men villkoren är olika, en del fortsätter gärna att arbeta efter 65 års ålder, medan andra knappt ens orkar tänka tanken.
Merete skriver om sin familj, sina vänner, sina generationskamrater. Hon betraktar sitt eget åldrande, både roat och oroat. Hon skriver om hur man under olika perioder sett på ålderdom – ända från de gamla grekerna till dagens ungdomsfixerade mediesamhälle.
Boken är inte bara för äldre. Det är en allåldersbok, för vi sitter ju alla i samma båt trots att vissa tagit plats i fören, andra i aktern.

Utdrag ur boken:
Vi tror inte på välfärden längre, vi tror inte att vi kommer att få del av den om vi inte kan dokumentera att vi samvetsgrant gjort allt vi kunnat för vår egen hälsa.
Dessutom vet vi att vi inte bara kommer att leva länge utan – ur samhällets synpunkt – på tok för länge, att vi inte bara är många utan – ur samhällets synpunkt – på tok för många, att vi är en del av en demografisk bomb, en demografisk tsunami.

Jag läste Mazzarellis senaste bok “När vi spelade Afrikas stjärna” som handlade om hennes barnbarn som bodde långt borta på en annan kontinent. Den boken tyckte jag var läsvärd och bra. Nu tycker jag faktiskt att hon blivit ganska tråkig, kanske rent av gammal? “ler”…
Poängerna är få, humorn är inte lika närvarande som tidigare. En liten besvikelse helt enkelt.
Mitt betyg blir **

Den utstötte av Sadie Jones

Andra världskriget är över och nioårige Lewis Albrights far har precis lämnat det militära. Pappan ställer snabbt om till förortslivet – cocktail vid halv sju, kyrkan på söndagar – medan Lewis och hans mor rymmer ut på picknickar i skogen, precis som de gjorde under krigsåren. Men en dag kommer de inte tillbaka från ett av sina äventyr, och när Lewis hittas ensam vid floden är katastrofen ett faktum.
Efter moderns tragiska död går Lewis in i sig själv, blir tyst och alltmer destruktiv. Snart är han ensam och utstött. Endast vännen Kit ser hans sorg och växande ursinne, och hon lovar sig själv att rädda honom. I sina försök att befria både sig själv och Lewis, utmanar hon hela det lilla samhällets trångsynta normer. Och steg för steg drivs Lewis till en, kanske, oförlåtlig handling.

Detta är en mörk historia om en pojke som ensam och oälskad är nära att förinta sig själv. Trodde någon att självskadande var en ny företeelse så ser man här att även tidigare har unga skurit sig för att finna tröst i en i övrigt vedervärdig situation. Allt hyssjas förstås bort och trots att både fadern och styvmodern vet vad som försiggår tar man inte reda på orsakerna utan anser det vara ytterligare ett bevis på att sonen är missanpassad och man skäms över hans beteende.
Som läsare kan man se tidigt vart det hela barkar hän, utan att kunna ingripa, och det känns frustrerande. Man vill ruska om de vuxna förljugna samhället som väljer att se bort, som är så måna om sitt eget rykte och att passa in så man hellre väljer att låsa in de som inte passar in i mallen.
Klart läsvärd bok, mitt betyg ***

Okända väsen av Tracy Chevalier

Tracy Chevaliers sjätte bok utspelar sig på den engelska sydkusten. Det är tidigt 1800-tal och inom naturvetenskapen står man på tröskeln till flera viktiga upptäckter. En av dem skulle den unga och fattiga Mary Anning från den lilla staden Lyme Regis stå för …

Mary Anning överlever ett blixtnedslag som spädbarn och betraktas som en ovanlig flicka, kanske ämnad för någonting stort. När Mary som ung flicka upptäcker fossil av okända livsformer i klipporna nära hemmet vaknar den vetenskapliga världens intresse.
Men trots att Mary skickligare än någon annat förmår upptäcka de värdefullaste fossilen ses hon enbart som en medhjälpare till de manliga geologerna. Hon får utstå fördomar från det akademiska samfundet, elakt skvaller från sina grannar, och även smärtan i en förbjuden kärlek. Till och med naturen är ofta emot henne, med vinterstormar och laviner.
Lyckligtvis finner Mary en oväntad själsfrände i den lite retliga men intelligenta Elizabeth Philpot, en ogift, välbeställd kvinna, som också är en hängiven fossiljägare. Trots skillnaden i ålder och bakgrund upptäcker Mary och Elizabeth i sin kamp för erkännande att vänskapen är deras starkaste vapen.

Jag har läst samtliga romaner av författaren, vilket förstås betyder att jag gillar hennes böcker!
Hon spinner sin berättelse från ett objekt, till exempel en gammal tavla. Sedan berättar hon historien om motivet, om målaren och om livet i en miljön under den aktuella tidsepoken. Resultatet brukar bli intressanta, ganska lågmälda men mycket beskrivande berättelser.
Nu har vi landat i tidigt 1800-tal och i en värld som för de flesta av oss är totalt okänd, fossilernas underbara värld!
Att som kvinna leta efter, fynda, samla fossiler som ingen ännu begriper vad de föreställer är förstås fascinerande. Det mest intressanta med boken var motsättningen mellan vetenskapen som i sin linda nu upptäckt att världen inte är skapt som man i bibeln omtalar, världen tillkom inte under en vecka!
Att det funnits livsformer som inte längre existerar var revolutionerande förstås, och som kvinna som sysslar med fossiler blir man självklart bortviftad och ifrågasatt.
Så långt allt väl, men, jag har tyvärr invändningar mot boken också. Författaren nämner själv i slutet av boken att hon tackar läsarna för deras tålamod och det med rätta!
Det blir väldigt mycket geologi, fossilfynd och ingående beskrivningar av de olika arterna som hittas på stranden. Jag har inte en stor påse tålamod, så jag tycker det stundtals blir riktigt långtråkig läsning!
Därför blir mitt betyg bara ** trots en utmärkt prosa