Jag har läst..

En dåre fri av Beate Grimsrud

“Jag är ensam i lägenheten. I staden. I landet. På jorden. I världen. Allt mänskligt liv är släckt och bara jag finns kvar och de andra som just nu är bältade runt om på världens alla mentalsjukhus. Maten är kvar i kylskåpet. Pengarna finns kvar på banken. Hästarna finns kvar i hagen. Pillren kvar i sina burkar. Böckerna kvar utan sina läsare. Solen kvar på himlen. Regnet kvar i molnet. Snart ringer väckarklockor på hela norra halvklotet. Det finns ingen som stänger av dem.
Jag skulle kunna driva allting vidare. Men kommer inte loss. Jag har språket kvar i munnen. Ljud i strupen. Men inte tillgång till några öron. Jag ropar igen. Vet inte vad annat jag ska göra. Jag har mål i mun men till ingen nytta. Kommer jag att be min sista bön högt, eller tyst inom mig?”

En roman om skörhet och styrka. Om Eli, som bor ensam i sin lägenhet och ändå inte…Espen, Emil och Erik finns också där. Deras röster har följt henne hela livet. Så småningom kommer även prins Eugen. Terapeuten Jonatan kommer också, för att hjälpa henne att klara vardagen och vanligheten.

Efter att ha läst två mediokra deckare så fann jag något att verkligen sätta tänderna i!
Jag har ingen erfarenhet från världen som den skildras här, ett liv i helvetet, med schizofreni och psykoser. Ett liv fullt av tvångsvård, bältesläggningar, självskador och tonvis med mediciner. Ett liv som levs lika mycket på insidan av ett mentalsjukhus som på utsidan.
En kvinna som inte är en kvinna, en galning som är både kreativ och intelligent, en dyslektiker som är en stor författare!
Allt detta i en och samma förpackning, Eli, en androgyn medmänniska.
Detta var ingen munter läsning som du säkert förstår, ändå gav den hopp och tro, vi behöver varandra, vi kan leva ett rikt liv även med en allvarlig sjukdom.
Elis psykoser är fantastiskt välskildrade, jag förstod precis varför hon inte vågar sig fram till fönstret i lägenheten, hur hon upplever att fönstren lutar utåt så att hon ska falla ner, känner suget i magen.
Det är också lätt att förstå de olika roller som alteregona spelar, pojkarna, de som följt henne sedan barndomen och som lever kvar i barndomen trots att Eli själv blir vuxen. En gråter, en förstör och en är rädd. Emil, Espen och Erik, de kommer för all framtid att finnas kvar hos Eli, men kanske blir de lite mindre högljudda….
Det här är en bok som tar tid att smälta, jag rekommenderar dej att läsa den
Mitt betyg: ***

Kärlek i cancerns tid av Anders Sundin

Detta är Anders Sundins kärleksförklaring till Karin som dör, bara 38 år gammal.
Anders berättar om den lyckliga tid de fick tillsammans, hur de börjar förverkliga sina gemensamma drömmar och hur allt rasar samman när Karin blir sjuk.
Skildringen av Karins dödskamp och död, begravningen och tiden därefter är stark och gripande.

Detta är en berättelse som säkert fungerat som en sorts terapi efter ett stort trauma och en stor sorg.
Boken är vackert och ömsint skriven.
Det den har att säga till oss alla är att ta tillvara på det vi har, att vara förberedd på att livet kan förändras hastigt, att sjukdom även drabbar unga till synes friska personer.
Mitt betyg ***

Spådom av Magnus Dahlström

Under en vandring i bergen möter en läkare oväntat en skadad pojke. Pojken behöver vård omedelbart, och en helikopter tillkallas. Några ord utbyts med mannen i pojkens sällskap – men vad var det han sa? Var det en varning? Eller en spådom?
En berättelse i tre delar, som samtidigt är ett sammanhängande drama. Tre personer med yrken som berör samhällets gränser. Men var går egentligen gränsen mellan dem själva och omvärlden?

Förstod du något av ovanstående epilog? Det gjorde inte jag, och efter att ha läst hela boken på 500 sidor så är jag egentligen inte mycket klokare.
Boken är mycket omtalad, kritikerrosad, och jag har plöjt igenom recensionerna för att försöka få en översättning av vad jag egentligen har läst…Utan att lyckas!
Genren skulle kunna kallas “skräckel”, den är hotfull men inte blodig.
Den är skriven på ett sätt som jag aldrig tidigare läst, detaljerat beskrivs interiörer, landskap, människors utseende intill minsta atom. Boken är skriven i jag-form men egennamn förekommer inte i hela boken! Varken fruar eller barn har namn…Huvudpersonerna är läkare, polis och socialarbetare, de är misstänksamma, missunsamma och ser sig själva som misstolkade.
Hela boken är neurotisk med paranoida drag och ärligt talat begriper jag nada!
Att läsa en bok utan personnamn, utan känslor, varför gör man det? Det undrar jag också, trodde det skulle bli en utmaning att försöka förstå, och det blev det, en utmaning som jag misslyckades totalt med. På boktipset finns flera som läst boken och överlag gett den ett höjdarbetyg.
Mitt betyg blir * och nu tänker jag sannerligen byta genre till något jag förstår mig på!