Jag har läst..

Oryx och Crake av Margaret Atwood

Huvudpersonen och berättaren i boken kallar sig Snöman.
I romanens inledning sover han i ett träd, insvept i ett lakan. Han sörjer sin älskade Oryx och sin bäste vän Crake. Långsamt kommer han att dö av svält.
Mat och andra förnödenheter försöker han hitta i ett ödelagt område där insekterna förökar sig snabbt, och där nassonger och varjundar härjar i plebsområdena där vanliga människor en gång levde och i de skyddade reservat där eliten höll till. När han försöker få en överblick över det som hänt, tvingas han gå decennier bakåt i tiden. Hur kunde allt falla samman så snabbt?
Han söker svaren på sina frågor i den dubbla resa han gör, till sitt eget förflutna och till Crakes högteknologiska bubbelkupol, där han skapade sitt fantastiska men också ödesdigra Paradice Project som hela världen skulle komma att beklaga.

Med sitt fantastiska språk, med sitt skarpa intellekt och sin svarta humor leder Atwood läsaren in i en värld som är allt annat än hjältemodig, en bisarr men helt trovärdig värld befolkat av gestalter som fortsätter leva i läsarens huvud långt efter att man lagt ifrån sig boken.

Puh, ja det sista meningen kan jag gott instämma i, det kommer att dröja innan innehållet i denna roman sjunker undan och förbleknar.
Därmed inte sagt att jag gillade vad jag läste, tvärtom!

Jag lärde mig ett nytt ord, “dystopi”, som betyder “negativ samhällsvision”, ett inhumant framtida samhälle.
Detta handlar boken om, och det som är skrämmande är att det går att dra alldeles för många paralleller till vår egen tid. Och som den här boken slutar vill vi inte att världen ska sluta!
Man drabbas här av en ekologisk och vetenskaplig katastrof när man förädlar och korsar växter och djur. Ingenting är omöjligt, allt går att åstadkomma på konstlad väg.
Och självklart hittar man då på en ny ras, crakerianer, som är hårlösa rynkfria gräsätare som saknar mänskliga drag som t.ex svartsjuka och humor. Med andra ord är de som talande husdjur utan andra ambitioner än liknöjdhet.
Jag blir väldigt illa berörd av denna historia, och det kanske är meningen.
Jag har läst många böcker av Atwood tidigare, men det var några år sedan. Min erfarenhet är att vissa av hennes alster gillar jag skarpt medan jag inte alls tycker om en del av böckerna hon skrivit.
Jag har tittat lite på vilka recensioner denna roman har fått och de är högst varierade. Antingen ger man boken ett toppbetyg eller så dissar man den helt.
Jag lägger mig lite mitt emellan, ** men inte mer, ändå måste jag erkänna att jag småningom kommer att läsa fortsättningen som hon skrivit i en bok som heter “Syndaflodens år”

Tempelbranden av Catharina Ingelman Sundberg

Ljudet av annalkande ryttare bryter tystnaden. Det är mitt i höstblotet och folket på den lilla gården anar inte vad som väntar. Tiderna är oroliga och mitt under festligheterna rider främmande män in på tunet med order om att omvända hedningarna till den nya läran. Den nye guden dyrkas redan i Sigtuna, Täby och Vallentuna, och nu ska även folket i trakterna kring Uppsala omvändas.
Åsa blir ensamt vittne till vad som sker denna natt. Långt senare kommer minnesbilderna tillbaka till henne och hon ställs inför ett ödesdigert val. Samtidigt närmar sig slutstriden mellan det gamla och det nya.

Jag läser ofta historiska romaner. Bäst tycker jag om att läsa böcker som handlar om hur “vanligt” folk hade det, och Catharina Ingelman Sundberg är en av de bästa författarna i genren vad gäller att beskriva historiska fakta.
Tidsepoken vi här får uppleva är inte så vanligt förekommande. 1000-talet innebar att Sveaväldet skulle kristnas till varje pris. Det var den katolska kyrkan och påven i Rom som bestämde hur detta skulle gå till. För kvinnan innebar detta enbart försämringar i hennes livsvillkor. Hon kunde inte längre begära skilsmässa, hon kunde mista öron och näsa eller till och med sitt liv om hon varit otrogen. Oäkta barn fick inte längre ärva och den kvinna som fick oäkta barn stöttes ut ur samhället.
Mycket intressant läsning, även om jag kan säga att själva berättelsen om Åsa är ganska förutsägbar.
Mitt betyg **

Priset man betalar av Lionel Shriver

Shep Knacker har en plan som han har arbetat i många år för att kunna förverkliga. Han har skrapat ihop en liten förmögenhet för att kunna lämna det dyra USA, slå sig ner någonstans där han kan leva billigt och klara sig på sina sparpengar resten av livet. Ingen stress, inga bilköer, inga sömnlösa nätter, inget snöslask.
Ändå blir det aldrig av. Hans fru Glynis hittar alltid något som är fel på de ställen de besöker.
Till slut bestämmer han sig för att det är dags – med eller utan henne. Han köper biljetter till en ö utanför Zanzibar och kontronterar Glynis med sitt beslut.
Då kommer chocken. Hon berättar att hon har en ovanlig och livshotande form av cancer.
Shep inser att hon inte kan resa till Afrika, men att han inte heller kan lämna henne. Utan hans jobb har hon ingen sjukförsäkring och kan inte få den vård hon behöver.
Snart visar det sig emellertid att inte heller hans sjukförsäkring är nog. Den täcker inte den behandling hennes läkare menar är hennes enda möjlighet. Och hur ska Shep kunna vägra att använda de pengar han faktiskt har för att försöka rädda sin fru, köpa henne några dagar till?

Jaha ja, det lät ju som en intressant förveckling eller hur?
Jag har inte läst något av författaren tidigare men har förstått att hon skrivit tre mycket omskrivna och populära böcker. De som läst alla hennes böcker tycker denna nya är den sämsta.
För mig var det en upplevelse att försöka hitta rätt i hennes sätt att skriva. Hon har osympatiska egoistiska huvudpersoner som framför svidande kritik i sin ilska över det amerikanske sjukförsäkringssystemet och även skattesystemet. Dessa monologer blir i längden jobbiga att läsa, dom tar helt enkelt aldrig slut.
Däremot finns mycket som är intressant och bra och framför allt tänkvärt, alla livets stora och svåra frågor väller upp förr eller senare i handlingen. Ett kroniskt sjukt barn, en cancersjuk fru, en åldrande far på vårdhem, en bästa vän som mår dåligt, alla dessa karaktärer tar plats i boken. Ibland kan det kännas karikatyraktigt men ibland också mycket äkta och obehagligt.
Jag känner mig tveksam till att betygsätta boken eftersom jag delvis gillade den skarpt men delvis tröttnade totalt på vissa babbliga avsnitt där författaren spyr galla över orättvisorna i USA.
Det får bli *** och vid senare tillfälle kanske jag ger mig i kast med någon av hennes andra alster.

Underbarn av Roy Jacobsen

Det är Berlinmurens, president Kennedys och Jurij Gagarins tid.
Finn bor ensam med sin mamma i höghusen på Årvoll i Oslo. Livet är omtumlande, tryggt och betongsocialdemokratiskt.
Finn är skötsam och noga med att följa alla reler, men hos modern, som alltid stått för trygghet och balans, börjar han en dag se tecken på svaghet. Det är som om allt inte är under kontroll.
Så en dag kliver Finns halvsyster Linda av bussen och bär på en liten ljusblå väska – och plötsligt är ingenting längre som det har varit.

Plus för många igenkännande faktorer från sextiotalet! Livet i en förort, hemmamammor kontra yrkesarbetande mammor, frånskilda mammor, frånvarande pappor, tv-apparater osv.
Finn är tio år gammal men i många stycken verkar han vara uråldrig, mer än vuxen, klokare och mer erfaren.
Modern ruvar på mörka hemligheter, o de är så hemliga att jag inte ens när boken är slut är säker på om jag uppfattat allt rätt för ingenting blir uttalat utan bara anspelat.
Fick inget riktigt läsflyt även om boken fått bra kritik, men så är det ofta med mig och böcker…jag och kritikerna är inte alltid överens.
Mitt betyg blir **

0

5 Comments:

  1. jag har bara läst tempelbranden och den tyckte jag om,blev lite nyfiken på de andra. jag läser mycket och lyssnar på bokband. Lyssna på bokband började jag med för tre år sen lyssnar gärna när jag städar och lagar mat. Allt blir roligare då, tack för boktips
    kraaaaaaaaaaam

  2. Tack boktipsen! Aino ska jag testa och läsa. Har inte läst något den författaren. Jag är nog inne i deckarträsket:).
    Ja, tänk det blev sommar bara så där. Vårt körsbärsträd är redan överblommat, det ligger vita blommor på hela gräsmattan. Nu blommar ettt par äppelträd istället och snart kommer jasminbusken. Det är sagolikt nu!
    Nu ska här njutas av dagen!
    Ha underbart du med och ha mysiga skogspromenader.
    kram messan

  3. Alltid lika skoj att se vad du läst och vad du tycker om de böckerna.
    Var väl kanske bara en som föll mig i smak.
    Tempelbranden. Gillar sådana böcker. Som har lite verklighetsbakrund och historia.

    Får se om jag hittar den.
    Kram från nabokäringa :mrgreen:

  4. Aha, så det blev inga höjdarrescensioner nu…Nåja, jag håller på med gamla Stig Trenter just nu *L* Det är faktiskt rätt kul, språket är helt annorlunda mot dagens på många sätt…Man får komma tillbaka till 50-talet och le igenkännande när vissa saker blir beskrivna :smile:

  5. Tempelbranden har jag läst och alla andra historiska böcker av samma författer också. Hon är helt suveränt bra på att skriva historiska romaner.
    Kram.

Kommentera