Bloggen Läst

Jag har läst…om Alzheimers sjukdom

Av
den
12 maj 2022
Hon minns inte - en memoar Bokomslag Hon minns inte - en memoar
Jonas Brun
roman, biografi, mödrar, Alzheimer, demens
Albert Bonniers Förlag
2021
337

Det börjar vid slutet. En mamma är död. Det slutar vid början. Innan rädslan när Jonas och hans pappa märker det hon själv redan anar. Kortspelet hon förlorar gång på gång. Lunchen som lagas direkt efter frukost. Kassar som fylls med fel saker, örhängen, julkort och skoluppsatser. Försommarens syrener som inte längre väcker någon reaktion, eftersom hon inte längre minns att de doftar. En gång, innan hon började glömma, arbetade hon själv med minnet. Nu är hon yngst på demensboendet.
En person som glömt vem hon är, finns hon kvar? Är det samma människa fastän personligheten bleknar bort? Och vad är störst? Minnet eller kärleken?
Jonas Brun skriver om kampen med vården, om hjärnans vindlingar, om förtvivlan och tröst i vardagen med Alzheimers sjukdom.
En skildring av minnesförlust och en memoar, en månggrenad berättelse om en mor som skrivs tillbaka till livet.

Utdrag ur boken
Sid. 162

"Demens är upprepning och tjatighet. Att ta hand om en dement person är att ta av och på samma jävla jacka gång på gång och för varje gång blir det lite svårare. Det är att svara på samma fråga hundra gånger och sedan hundra gånger till. Det är att skära upp maten på lunchtallriken i lagom munsbitar och sedan förstå att bitarna ändå blev för stora och att man måste skära dem ännu mindre. Det är att inte kunna lämna någon ensam en eftermiddag, en timme, tio minuter. Det är omtagningarna. Omtagningarna. Omtagningarna"

sid 220

"Hennes sjukdom gör mig barnslig och vägrande. Till en som vill skrika högt rakt i världens och välfärdens flagnande ansikte. Jag vill skrika att det inte räcker. Det enda jag kräver är en frisk mamma åter, Inte något som dämpar, inte något som tar udden av det outhärdliga.Jag vill ha ett mirakel."

Sid. 259

"Jag saknar den drastiska, krassa, praktiska, skämtsamma mamman som redde upp saker. Kom och red upp den här härvan! Vill jag säga åt människan som är min mamma och alltid kommer att vara det, även om hon aldrig mer kan hjälpa mig att reda upp något alls."

Att gå in i demensens dimma är min största fasa, något jag är räddare för än något annat.
Min mormor blev dement under mina sena tonårsår. Jag bodde fortfarande hemma tillsammans med mamma och mormor, både mamma och jag arbetade heltid. Mormor virrade och irrade omkring, glömde spisplattorna på, ramlade ur sängen, traskade ut mitt i natten i morgonrocken. Hon blev så arg när hon inte kunde bo kvar hemma längre.
Jag tycker själv att jag blir mer och mer glömsk och disträ. Funderar på att gå en demensutredning för att se om det finns anledning till oro. För om det gör det finns det lite lindring att få i form av bromsmedicin. Kanske.
Min glömska kan också bero på att jag har en förträngning på ena halspulsådern som gör att jag egentligen saknar blodtillströmning till halva hjärnan. Det låter ju som att jag inte ens borde sitta här just nu, men, som läkare förklarade för mig, hjärnan är fantastisk och hittar nya vägar för att bana väg genom hjärnans vindlande korridorer.
Jag såg härom kvällen på en norsk dokumentär på SVT, Var här som handlade om tre personer med olika typer av demens.
Det gav mig ännu mer anledning att fundera.
Hur känner du inför ämnet demens? Är du orolig eller har du aldrig tänkt tanken?

TAGS
9 kommentarer
  1. Svara

    Barbro

    12 maj 2022

    Jag är inte ett dugg orolig. Min dotter har fått förhållningsorder: Sätt mig på ett hem, men se till att det blir ett “bra” hem, där personalen känner medkänsla och visar respekt för min integritet.
    Fram till dess ska jag leva mitt liv och glädjas åt det positiva, se det negativa utan att ta det till mig och inte oroa mig för morgondagen. Kram Paula ??

  2. Svara

    Barbro

    12 maj 2022

    Jag är inte ett dugg orolig. Min dotter har fått förhållningsorder: Sätt mig på ett hem, men se till att det blir ett “bra” hem, där personalen känner medkänsla och visar respekt för min integritet.
    Fram till dess ska jag leva mitt liv och glädjas åt det positiva, se det negativa utan att ta det till mig och inte oroa mig för morgondagen. Kram Paula ??

  3. Svara

    Anna-Lena

    12 maj 2022

    Mamma var dement. Ingrn diagnos. Tror att depressionen gjorde henne dement. Vännerna försvann, hon hade svårt att röra sig. Hennes sociala liv var slut. När hon kom in på demensboende levde hon bara tio månader. Fock hon inte bo kvar i sitt hus, så kunde hon lika gärna dö… Hon blev 80 år…
    Svärmors Alzheimers började när hon var 70. Hon levde tills hon var 87. De sista 8-10 åren på demensboende. De sista åren okontaktbar.
    Nej, jag vill inte bli sån….men boken vill jag gärna läsa.
    Kram!

  4. Svara

    Primrose

    12 maj 2022

    Det är skrämmande, och visst blir jag rädd! Min faster fick Alzheimer, det var svårt att se och hon mådde väldigt dåligt! Av stress tappar man minnet också ,-) om man nu börjar bli snurrig.
    Önskar att det kom på ett botemedel!
    Ha det fint
    Primrose

  5. Svara

    Ditte

    12 maj 2022

    Detta ligger fortfarande så nära känslomässigt. Pappa dog i Alzheimer och jag såg honom tyna bort och bli att sjukare från 2002 till 2005 när han till sist äntligen avled. Men all info och kunskap om Alzheimer är så viktig. Och det är ju lika mycket an anhörigsjukdom. Minns nätter när jag var ute och letade efter pappa. Så tragiskt.
    kram och tack för smakprovet

  6. Svara

    Geddfish

    12 maj 2022

    Jodå, jag har allt tänkt och talat om för mina barn att jag inte vill bli en grönsak på något hem med blöjor som de glömmer att byta, nej tack. Då är jag färdig. Men jag är inte orolig. Finns inget sånt i släkten. Men på mina barns farssida fanns det och det var förfärligt skrämmande.
    Nej, jag har lyssnat på en annan bok som berör och det är post traumatiskt syndrom. Också skrämmande.
    Ha det bra!

  7. Svara

    Karin

    14 maj 2022

    Inte så orolig för egen del egentligen, för jag tänker att när man inte minns så minns man inte. Det är troligen jobbigast för omgivningen, som i boken du citerar.

    Det där med din halspulsåder låter dramatiskt. Tänker att man borde kunna … typ gå in och städa upp lite försiktigt? Men jag förmodar att alla sådana möjligheter är ordentligt utredda.

  8. Svara

    Ninni

    14 maj 2022

    Intressant att läsa om demenser. Jag har ingen i min släkt som fått alzheimers sjukdom eller blivit dementa heller. Kan ju bero på att det flesta dött rätt tidigt. Däremot har min pappa Levy Body demens p.g.a. Parkinsons sjukdom. En intressant demens som jag borde läsa mer om (har ju ärvt alla andra sjukdomar av mina föräldrar så varför inte Parkinsons) eftersom pappa fortfarande kan hålla reda på vissa saker och vara helt klar i just detta. För nåt år sedan så kunde han “skärpa sig” i ett par timmar så man inte märkte av demensen så mycket.
    En utredning är nog alltid bra eftersom det finns hyfsade bromsmediciner nu för tiden.
    Kram.

  9. Svara

    Åke

    15 maj 2022

    Min far var sjukskriven när han fyllde 50 år. Ja endast 50 år 1980. Det var inte så vanligt då, Bomans fru var på tapeten då. Jag kom hem från lumpen då vi firade hand födelsedag… ja jag var 20 år… fick se sin favorit, sin förebild tyna bort. Vilka utredningar det vart. Skjutsade honom till Umeå en gång, likaså till Uppsala och slutligen ett här i Sundsvall. Han var en vecka på instanserna. Dom viste mycket lite då vetenskapen. Mor drog ett mycket tungt lass. Mor köpte ett stort hus som jag också flyttade till runt 1985 i samma veva. Jag flyttade in en månad tidigare på övervåningen på 120 kvm fördelat på 4 rum. Mor hade likadant på mellanvåningen så far kom många gånger upp och gick två varv och gick ned igen, stannade vid varje dörrpost och slog ut med båda händerna och sjöng och var glad. Min mellanbror bodde i den nedre våningen… han gjorde det bäst. Han tog det största ansvaret. Jag grejade det inte lika bra. Jag fick ta ett stort ansvar på huset, men det gjorde jag för mor. Far levde tills 1991, dvs 61 år. Jag behöver inte läsa om detta, jag har upplevt sin stora idol förtvina sakta, sakta bort. Far hade ett rum iordningställt på ett äldreboende när mor verkligen var i behov… jag vill minnas att han inte var där något ofta… han var där dagligen i alla fall och hade en släkting som tog hand om honom han var chaufför och skuttsade runt likandan människor. Jag tror de sista två dagarna i livet kom han inte hem något mer. Jo en gång hade den lilla bussen stannat utanför en bank, Gynter hade lämnat nycklarna i bilen… far som inte kört bil på säkert 7-8 år for iväg med alla. Jag tog av honom bilen runt 1982 efter en episod… viste ju inte felet på honom liksom… Polisen kom till mor på hennes arbete och frågade vart han kunde åkt… dom hittade den gula lilla bussen på kyrkogården, där hade han rullat ut alla i rullstolar och vandrade runt med dem. Jo man kan skratta åt allt så här efteråt. Men far älskade kyrkklockorna. Varje lördag 18 00 fick man sitta stilla och tyst med sina syskon… för då skulle far lyssna på helgmålsbönen med kyrkklockor förstås. Jag skulle kunna skriva minst en bok om alla episoder… människor runt i kring som inte hörde av sig ens. Mor var mycket ledsna på vissa sk kamrater. Jag förstod de också varför de inte orkade se allt leende. Har fått det förklarat av två stycken. Jag fick inte bara ta hand om far utan en mor också. Nu kommer en hård mening: Efter begravningen ville mor att jag skulle fota kistan och alla ljus o blommor… i vår enskildhet… mor frågade mig hur det var att mista sin far? (Jag som äldsta syskon hade väl stått honom närmast egentligen och varit mest lik honom, mor sa en gång lika äventyrlig också) Jag svarade: Jag har inte haft någon far på över 11 år. Jag minns inte dessa ord men mor påminde mig många år efteråt… kanske 15 år typ. Jag ska berätta någon gång om demens test. Gjorde det även med min mor för att påskynda ett äldreboende för henne. Det tog bara 8 månader sedan ruljansen startade. Det är hemskt hur äldre människor behandlas. Jag är inte rädd för att drabbas. Man kan inte gå omkring och vara orolig egentligen… Men inga personer är lika och det måste man respektera. Än en gång… bok… jag skulle kunna skriva två böcker egentligen, varsin om mina föräldrar. Men det för stanna så. Men jag förstår hur människor upplever det något sådär och hur anhöriga får andra på mycket. En förälder som lärde mig äta, tala, gå, cykla, kliva upp då man slog sig, hälsa artigt och visa hänsyn bland annat. Vi sköter om oss.

LÄMNA GÄRNA EN KOMMENTAR

Kantstött halvt antik, ringrostig finska som bott i Sverige mer än halva livet, före detta bankkamrer, krögare, hamburgervändare, lucknucka, numera skogsmulle som håller grytan puttrande, gärna med svamp och annat ätligt ur naturens skafferi, matte till hund och dammråttor, mamma, mormor, gammelfarmor/mormor
Kategorier
Statistik
  • 160
  • 346
  • 1 581 799
  • 4 532
  • 57 965
Sök här