Nils-Eriks kolmila
Jag vill återknyta till helgens kolmile-besök.
Detta var Nils-Eriks tjugoåttonde mila på samma ställe, vilken eldsjäl i ordets rätta bemärkelse 😆
Inne i djupaste skogen i Gräsberget, Nås Finnmark, håller han till.
Pedagogiskt har man en utställning av gamla kolarredskap för dem som är intresserade. Annars kan man väl allmänt säga att det hårda och skitiga jobbet vid kolmilan har romantiserats av författare och lyriker…
Vem kan inte sången “Jag sitter vid min mila medan….” av Dan Andersson, nå, kanske hann dom rentav sitta en stund
Det var inte bara vi som hittat ut på skogen, det var riktigt mycket folk som samlats
Gamla tiders spotlight-variant hette lyskäring
tjärdal
Riktig gammeldags svagdricka lär dessa innehålla, vi avstod..
men äta bör man annars dör man, och vad äter man vid kolmilan om inte..
..kolbulle!
Medan vi åt blev vi underhållna av en trubadur som sjöng på äkta Nåsmål, vi förstod i allafall en del…
En gammal restaurerad kolarkoja från 1800-talet användes som övernattningsplats för bara tjugotalet år sedan.
Här pyser det rök ur milan när vi passerar den på väg till bilen
Jag avstod från denna utmaning, ifjol överraskades Nils-Erik av en nyvaken björn här…så jag antar att det ligger ett ide någonstans i närheten?
Ja det var en trevlig utflykt, en av många vi har hunnit med, nu är det glesare med begivenheterna under hösten.
Marknader blir det många av, men dem har vi slutat gå på. Samma krimskrams på varenda marknad, inget nytt under solen. Inte äter vi godis eller åker karusell så vi har inget där att hämta.
Dagen började snöpligt då vi stigit upp tidigt i ottan, satt och fikade och då ringde de från tandis att läkaren var sjuk!
Tur att vi inte hunnit åka, det hade i värsta fall kunnat bli 12 mil helt i onödan. Nu fanns inga tider förrän första oktober, hoppas tanden inte börjar bråka med mig, nu får jag hålla efter med tandpetare så fort jag tuggat på något.
Ett par spekulanter på kattungarna kom och hälsade på under eftermiddagen.
Jag fick intrycket att hon mycket gärna ville ha båda katterna medan han var måttligt road.
De har sedan tidigare en katt på sexton år hemma och mannen var orolig över att inte den skulle acceptera nykomlingar. Jag sade självklart att då får de komma tillbaka hit.
Inget bestämdes, de får fundera i lugn och ro så länge ingen annan tingar dem.
Imorgon bär det av ut i svampskogen med väninnan, älgflugorna har hittat hit, en kompis hittade en på sig igår och självklart hittade jag en på armen idag, grrr 👿 så jag kanske får satsa på att inviga min insektsjacka av nät, dessvärre är det ju så varmt så man svettas floder om man ska bära en sådan
Tjingeling
Kantstött halvt antik, ringrostig finska som bott i Sverige mer än halva livet, före detta bankkamrer, krögare, hamburgervändare, lucknucka, numera skogsmulle som håller grytan puttrande, gärna med svamp och annat ätligt ur naturens skafferi, matte till hund och dammråttor, mamma, mormor, gammelfarmor/mormor
Sigge Svamphund
Vilken gullig liten kolmila! Säkert alldeles lagom för en person att kola ut. De som tänds i dessa trakter är mycket större, men matte säjer att den lilla är gulligare. Vlket liv de levde de stackars kolarna när det begav sej. Här kryllar det av gamla kolbottnar efter deras slit. Tjärdalar ger underbar tjära, den enda matte använder till salvkoken
Mia
Meeeen…kolbulla å svagdricka, vilken lyx!!! Gött ä’re… 😛
Ja, inte var livet som kolare så romatiskt som vissa tror, min gamle svärfar hade att berätta om det livet och när han mötte vittra i skogen 😉
Kram på dig!
Gun wiik Plls
Va intressant! Har aldrig sett en kolmila, roligt att dom håller gammalt hantverk vid liv, måste ha varit ett tufft liv att vara heter det kolare? 🙄
Kristina
Åh så intressant detta var Paula! Och finfina bilder. Äntligen fick jag se vad kolbulla är för något, vi kallar dem sLobben, med ett brett L. Nej jag säger som Mia, ingen större romatik i kolarlivet, men å andra sidan jobbade ju alla hårt förr i världen, så kolare tyckte de nog inte var så mycket värre än annat.
Kicki
Det brukar milas i Stora Skedvis skogar också, men trots att vi bodde där i 37 år, så kom vi aldrig iväg. Men såg milan varje gång vi var i trakten och plockade svamp.
Svamp ja, jag saknar fortfarande Kalle, har sett några få, men masken hade hittat dom före mig 😐
Kramen
"LillaSyster"
Ja, sälj de där små sötingarna ihop eller behåll dem??! De ser ju bara för goa ut. Min lilla kattunge ligger och tar sig en eftermiddagslur under en fåtölj – det är ju bra med ett extra tak över huvudet! Elvis är ute i solen och dit ska jag med gå nu! Jobbveckan är slut!! (Massör du som undrade) Kan du inte hitta en ny trevlig tandläkare, verkar vara jobbigt att gå och vänta också…. Ha en fin helg! Kram =)
Raija
Vad kul att få se hur det går till på en kolmila.
Håller tummarna att det snart hör av sig någon, som tar båda två :-).