Jag har läst..

Minnet av en smutsig ängel av Henning Mankell

En natt 1904 lämnar den unga svenska Hanna Lundmark ett fartyg som ankrat i Portugisiska Östafrika. Av en tillfällighet blir hon ägare till den största bordellen i huvudstaden Lourenco Marques. Hon fylls av medkänsla för de prostituerade och hon upprörs över hur de svarta behandlas av den koloniala vita minoriteten.
Men de svarta kvinnorna värjer sig för hennes försök till närhet. Mötet med Pedro Pimenta, en entreprenör i de vita människornas rädsla, och en våldsam och brutal tragedi tvingar Hanna att bestämma sig för vem hon är och vilket liv hon egentligen ska leva. Steg för steg förändras hon och växer in i en ny och oväntad roll..

Författaren har byggt boken kring de små fragment som existerar av en verklig händelse, vilket förstås triggar igång fantasin.

Jag har bara läst en bok av Mankell tidigare eftersom jag inte läser deckare och kriminalromaner i större utsträckning.
Men detta är så långt ifrån en deckare som man kan komma.

Genom hela denna bok som faktiskt beskriver en mycket utsatt period i den kolonial-afrikanska historien känner jag mig beklämd och obekväm.
Mankell som själv är bosatt i Mocambique har de rätta verktygen för att beskriva de verkliga förhållandena mellan svarta och vita, mellan makten och maktlösheten.
Ändå får jag inget grepp alls på huvudpersonen Hanna som byter namn till Ana.
Hon är en skuggvarelse, konturlös och ligger oftast på sin säng och låter tankarna flyta fritt. En apa är hennes enda vän, alla övriga sociala kontakter misslyckas hon med.
Hon gifter sig två gånger men jag uppfattar inte att hon någon gång egentligen har känslor för sina män, hon är mer som ett rö i vinden. Rent konkret försöker hon ta strid för de svarta prostituerade kvinnorna men när det misslyckas så skulle man bara vilja ruska liv i henne och få henne att välja en vettig väg i livet.
Jag ser att omdömena om denna bok varierar mycket, en del säger att detta är det bästa Mankell har skrivit medan andra är mera oberörda som jag själv.
Boken är mycket välskriven men känslan av missmodighet som jag får gör att jag bara ger den
** i betyg.

Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer

A4 avled i morse, kvart över fyra.
De flesta verkar dö på morgonen. Jag undrar om jag kommer dö på morgonen.
Vem är A4? Det snurrar runt i mitt huvud. A måste innebära nedre botten, men höger eller vänster? Alla korridorer ser likadana ut och jag har inte lärt mig numren än. Inte bokstäverna heller för den delen. Vet inte om jag vill lära mig dem.
Det är innan jag förstår att det är sådant man inte väljer.

Moa är nitton år och ska bli skådespelare. Hon har precis flyttat till Stockholm och måste ha ett jobb. Hon får en timanställning på äldreboendet Liljebacken. Chocken blir total då hon ställs inför död, kroppsvätskor och stsressiga arbetsvillkor.
All sin lediga tid ägnar Moa åt att försöka komma in i Stockholms teatervärld, men hon misslyckas gång efter annan.
Berättelsen är ett vardagsäventyr om döden och äldreomsorgen, om det triviala och det fula. Men det är också en berättelse om det vackra och viktiga som kan finnas där man minst av allt trodde att man skulle hitta det.

Utdrag ur boken:
“Kan inte begripa varför Eva stannar. Varför hon tar nästa buss, eller nästa igen bara för att lägga om ett sår. Vita kompresser och förruttnat kött och så blev eftermiddag kväll. Känner hon inte hur ålderdomen slickar henne retfullt i nacken. En sak är säker: Som Eva ska jag aldrig bli! En liten trång och tråkig värld med klyftpotatis på fredagen. Ajax in i benmärgen. Tänk att ha ett liv så innehållslöst att man frivilligt smörjer in en stjärt istället för att komma hem i tid. Hon kanske inte älskar sin man. Det kan man ju förstå. Själv skulle jag ha mycket svårt att älska någon som är över femtio.”

Vardagsrealism när den är som bäst. Så kan jag beskriva historien. Jag har aldrig själv jobbat inom vården och är full av beundran för alla dem gör det, har hört någon tycka att alla människor någon gång borde prya inom vården, bara för att öka förståelsen för yrkesgruppen. Jag kan hålla med dem.
Texten är precis så naivt skriven som bara en nittonåring kan uttrycka sig. Och det är bara charmigt!
Hennes beskrivning av sitt första möte med “kunderna” på jobbet, alla gamla och skröpliga, en del dementa och elaka och fula i munnen, hanteringen av matning, blöjbyten, tvätt av smutsiga rumpor, duschhantering, jag ryser vid varje mening och förstår precis paniken som växer i den stackars flickan!
Men, hon ger sig inte, hon fortsätter sitt arbete, hon lär sig förstå hur de gamla fungerar, hur man lugnar en som ligger i svår dödsångest, hur man öppnar fönstret då en kund har avlidit så att själen kan flyga ut.
Parallellt fortsätter hon sin ensamma resa i Stockholms teatervärld med besök på genrep, privatlektioner och auditions, som dock verkar misslyckas gång på gång.
Man känner sig ömsint över hennes tafatthet och naivitet och vet samtidigt att det inte kommer att dröja länge innan den är naggad i kanterna.

Många är de roliga episoderna med gamlingarna, ändå fastnar skrattet i halsen för trots den härliga galghumorn så är det för sorgligt hur man förvaras på gamla dagar…

Och, så har jag kommit till insikt att jag numera tillhör de gamlas skara! Jag hör nämligen till dem som läcker!
I boken kommer huvudpersonen fram till att gamla människor läcker, både från munnen, ögonen, näsan och baken.
Jag har inte kommit till det allra värsta, men jag är på god väg, för både ögon och näsa rinner nästan för jämnan, för att inte tala om makens gubbsnuva!

Läs och begrunda, alla hittar sin egen tolkning av den här historien.
Mitt betyg ****

5 Comments:

  1. Nu är det vår i Pörtet, det ser jag alldeles tydligt och det säger Blinka också! ;-)
    Vad fint du har det nu igen…. *L*
    Hur hinner du läsa så mycket??? Jag läser varje kväll när jag lägger mig, men oftast blir jag så trött, så jag somnar…så du förstår , det blir inte många sidor i taget… En bok kan ta en månad att läsa klart! :shock:
    Men jag skulle vilja läsa den andra boken du rescenserat…

    Du satte lite myror i huvet på mig, när du frågade om åldern på min kusin. Nä, vi är inte jämnåriga, banne mig att jag minns, men jag tror hon är 10-12 år yngre än jag.
    Vårvarma kramar till dig!

  2. De gamlas skara…man är ju inte äldre än vad man känner sig…och du andas ung…eller hur:)?

    Jag gillar människor med lite livserfarenhet!

    Idag har det tränats på tumträning här:).
    Önskar dig en glad kväll och en go dag imorrn!
    Kramar

  3. Testar att kommentera då jag fått mail om att det inte skulle funka. Puss

  4. Mankells bok har jag lyssnat på som ljudbok. Du borde bli en bokrecensent “på riktigt”, du sätter fingret på helt perfekt när du ger din syn på en bok.
    Jag kan aldrig “förklara” mig, tycker bara att boken jag läser är mycket bra, bra eller mindre bra.
    Kramen

  5. Mankells deckare har jag bara läst ett fåtal av, däremot har jag läst flera av hans “vanliga” romaner och två av dem är bland de bästa böcker jag läst: “Italienska skor” och “Daisy sisters”. Den här funderade jag på, men efter din recension avstår jag.
    Den andra boken om omsorgen skulle jag aldrig ge mig på. Jag är ändå tillräckligt panikslagen över att behöva omsorg om X antal år. De kvinnor och män som tar hand om våra gamla ska ha stora hedersmedaljer, visst finns det väl rötägg, men de flesta missförhållandena beror trots allt på penningbesparingar för att ge privata vårdbolag fina vinster. Jag har genom yngsta dottern fått god insikt i hur tight det är om tid och resurser i äldreomsorgen.

    Tack för dina superrecensioner!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.