Sorgebud

För några dagar sedan fick jag ett tungt besked, min första man, min dotters far, hade gått bort.
Trots att vi inte haft kontakt på många herrans år så väckte förstås beskedet både bestörtning och gamla minnen till liv.

Jag var bara 15-16 år när vi lärde känna varandra, vi bodde ganska nära och tillhörde samma kompisgäng.
Han var fyra år äldre, hade redan körkort och bil och jobbade som snickare.
Han var vuxen helt enkelt, något som imponerade på mig som tidigare bara haft sällskap med unga pojkspolingar i min egen ålder.

Mycket i mitt liv handlade om att frigöra mig från min mamma.
Jag hade växt upp med min mamma och mormor, men mormor hade nu blivit dement och bodde på ett ålderdomshem. Mamma och jag drog inte jämnt och jag ville hemifrån så snart som det bara var möjligt. När jag fick jobberbjudande från mitt sommarjobb valde jag att hoppa av plugget, tjäna pengar och flytta hemifrån.

Saijas blivande far och mor fattade tycke för varandra och när jag fyllde arton förlovade vi oss och byggde vårt första egna bo.

Vi åkte på semester till Mallis och planerade vår framtid.
När jag fyllde tjugo tog vi nästa steg och gifte oss..

paulabrud1

Vi köpte en fastighet med ett litet hus och en stor fin trädgård några mil utanför Helsingfors.
Där gick jag sedan i väntans tider, tills en liten Saija tittade ut..

Tyvärr höll inte äktenskapet mer än ett par år, jag upptäckte att vi hade väldigt lite gemensamt och när min man åkte utomlands för att jobba några månader var skilsmässan ett faktum.

Vad som sedan hände var att jag ganska snart flyttade till Sverige med min dotter.
I början umgicks far och dotter ibland men åren gick, dottern lärde sig svenska, började i svenskspråkig skola och tappade sin finska mer och mer ju mer sällan hennes far besökte henne.

Så småningom blev det sorgligt nog slut på hans intresse för sin dotter och kontakten upphörde helt.
Senast min dotter träffade sin far var hon i tolvårsåldern.

I detta blev de bägge förlorare, de lärde aldrig känna varandra ordentligt, och självklart faller det ansvaret på fadern som var vuxen men pga språkbarriären valde bort sin dotter.

saija1501a

Sin vackra kloka dotter, sina fina barnbarn, sitt barnbarnsbarn, allt detta gick han miste om…

Enligt vad vi nu fått veta av han systrar var han sjuklig de senaste åren och han kämpade länge. Han gick inte med på att syskonen tog kontakt med min dotter förrän precis innan han gick bort så de hann inte ses…om nu dottern hade valt att träffa honom..

livet7

Ännu ett kapitel i livets bok är till ända, vila i frid Sepi

0

16 Comments:

  1. Det är ju så sorgligt…
    Min äldsta dotters far blev mördad när hon var 10 år och fast de inte haft kontakt sedan hon var 2-3 år så har jag alltid tyckt det varit…ja, jobbigt!
    Nu har ju dottern uttryckt, att hon aldrig saknat honom som en förebild, men ändå, det var ju mitt livs kärlek just då och utan honom hade ju inte dottern funnits och jag förstår så väl dina tankar och känslor då du fick reda på att han gått bort.
    Känner för dig och Saija..
    Ha dé!/Kram

  2. Så tragiskt att han valde bort det som kunde givit honom så mycket… Kram till er! <3<3

  3. Ännu ett kapitel i ditt livs bok….
    så sant så sant, du har en unik förmåga att berätta,
    som fängslar.

    Kram Rantamor.

  4. Så sorgligt.
    Kram????

  5. Så sorgligt ….
    Sk?t om dig, kram

  6. Fy så tragiskt både för dottern och honom själv, så mycket de gått miste om. Men det är ju den vuxnes ansvar att ha kontakt med barnen. Barnen kan ju inte göra mycket åt det.
    Kram

  7. De mest tragiska är att han valde bort sin dotter, för mig är det helt ofattbart att man kan göra så. Men de e ju han som gått miste om mest i livet. Så fint gammalt foto på dig. Läckra Paula, alltid lika söt o go. Du ser inte ut som någon tuffing utan en snäll o beskedlig tjej – skenet bedrar va..haha

    Tung o konstigt är det alltid när någon lämnar jordelivet.

    Kramiz på dig .

  8. Varje människa bär på en historia….och du, min fina vän, bär verkligen på många….
    Sorgligt att det blev så där men man kan inte styra andras känslor eller förmågor….om du förstår hur jag menar. Din dotter är ändå, vad jag förstår, en otroligt fin människa och det är ju helt och hållet din förtjänst
    Kram på dig goaste Paula :love: :love:

  9. Tack rara Du för din berättelse ur ditt liv. glädje och sorg går hand i hand.
    Du får glädjen av att njuta av dina barn, barnbarn och barnbarnsbarn de är det bästa i livet.
    Men många fattar inte att lyckan är i sin egna familj, inte bara pengar och ‘gröna skogar’.
    Det som har hänt hör till det förflutna – precis som texten i inlägget, acceptera livets ‘gång’.
    Vilken söt tjej du var, känner på pricken igen dig som på bilden, den leende munnen och ögonen säger allt.

    Kram, sköt om dig/ Eva

  10. Varma kramar till dig!
    Så sorgligt.
    Både för honom och för din fina dotter.
    Men som du avslutar inget går nu att ändra,
    det är bara att acceptera.
    Livet kan vara hårt och tufft – känns som om
    du fått känna på det ofta.
    Men du är en underbar människa Paula, det är
    så kul att följa dig här på bloggen. Kram kram

  11. Hej du kloka! Min dotter som precis har varit på besök från London sa till mig något som åter fick mig att få så dåligt samvete, nämligen ‘Det största sveket mot mig är att du aldrig lärde mig finska’. Slutade du själv att prata finska med din dotter?

  12. Förstår att det är många tankar och mycket känslor som vaknar när man når av ett sånt här besked. Men att gå till baka i tanken, så som du gör, är ju att bearbeta. För visst har man sorg att ta hand om även om det är länge sen allt skedde.
    /P

  13. Många tankar och känslor som väller in en sån här gång…

    KRAM

  14. Nu skickar jag många kramar till er.Även om ni inte haft någon kontakt så har ni ju delat liv en gång i tiden.
    Kramar!

  15. Sorgligt besked att få. Ni hade ju ändå haft en gemensam tid, som resulterade i Saija. Än mer sorgligt att hon inte kunnat behålla kontakten med sin far, jag tror att det kan vara lika att vara utan far, som att ha en som inte är närvarande.
    (Jag tänker där på ett av mina barnbarn, vars far fördärvar en värdefull kontakt)
    Kramen

  16. Så sorgligt! En gång i tiden hade ni något gemensamt, så även om ni inte haft kontakt på länge, måste det kännas tråkigt för dig. Och ännu mera tråkigt för din fina dotter att hon inte hann träffa honom. Kram Paula!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.