En eftertraktad löptik

Trots rubriken så börjar jag från början…

Igår kunde även stappliga Paula gå ut på promenad!
Alla vägar i byn hade blivit fint sandade, och Torsten följer förstås med en bit på vägen

Även om till och med jag fick lite vårkänslor när solen visade sig så föredrar jag vacker vinter ett par månader till!

Här har herr Bäver varit framme och tuggat..

På eftermiddagen ringde grannen och frågade om vi kände till något bra hundpensionat!
Och det gör vi förstås, i pörtet finns ett alldeles utmärkt pensionat!
En timme senare var vi hundvakter åt Honey, en Irish softed wheatcoated retriever, eller softis som dom kallas.
Vi har ju träffat henne några gånger då vi umgåtts med grannen och vet att hon är en jättesnäll och lydig tjej.
Nu ska hon bo här med oss till på söndag, och i morse när jag vaknade låg hon nästan ovanpå mig i sängen, hihi
Katterna har klart demonstrerat att i pörtet är det dom som bestämmer, Honey som älskar att jag katt har inte haft en chans!

Då kvällen led mot sitt slut skulle Hasse ut med alla tre för nattpinken.
Klockan var bortåt halv tolv och efter en stund hörde jag hundskall från gatan. När ingen öppnade dörren trodde jag att Hasse kanske halkat o åkt på ändan och inte kunde ta sig upp så jag gick och öppnade ytterdörren
-Där står Hasse med fyra jyckar varav en var en stor svart labradoraktig hane!
Och han skulle minsann in han också!
Till sist lyckades vi trassla in våra tre jyckar och lämna gästen snopet utanför. Det tog väl tio minuter att försöka reda ut koppeltrasslet bestående av tre rullkoppel hoptvinnade i en enda röra…
Hasse hade mött hanhunden en bit hemifrån där den kom lufsande.
Vi hade aldrig mött denna hund tidigare, klockan var nästan tolv på natten och det var tolv grader kallt ute….Vad gör man?
Vi känner inga grannar som vi kunde ringa och fråga och vi kom överens om att hunden nog inte kunde stå därute hela natten.
Hasse tog ett koppel, gick ut där hunden snällt satt och väntade, kopplade honom och tog in honom.
Men då blev det minsann ett herrans liv!
Blinka blev så arg så hon kokade! Hon morrade, skällde och uppträdde allmänt ofint mot sin kavaljer som absolut inte ville följa med in i köket utan bara ville fram till vår söta löptik!
Nä, sa vi då, det här går inte, och så fick Hasse åter ta ut hunden…
Vi hade förstås ingen tanke på att gå och lägga oss medan en stackars vilsen hund befinner sig på vår tomt och tack o lov såg vi tio minuter senare en bil sakta komma åkande på vår lilla bygata!
Hasse rusar ut och mycket riktigt var det en orolig matte som varit ute med sin jycke, släppt den och sen inte sett röken av honom mer…
Långt efter midnatt kom alla i pörtet äntligen till ro och det blev än trångare i lusbädden än vanligt!

Här ser du anledningen till avsaknaden av blommor i pörtet, den skyldiges namn stavas Astrid. Hon jagade en fluga i fönstret….

Sola skiner inte bara i Karlstad utan även i Björsjö, så snart ska det bli en promenad innan skidskyttet!
Ha en fin torsdag!

0

Tack Saija, vad glad jag blir!

Jag var på provtagning idag och mina kolesterolvärden har gått ner mycket! Blodtrycket var lite högt, men det kunde bero på att jag var fastande och alltså inte intagit mina dagliga mediciner. Därför ska jag ta blodtrycket om en månad igen, denna gång utan att fasta.
Tanten hänger kanske med ett tag till, om man nu inte lyckas slå ihjäl sig på snorhala vägar, haha

Varning utfärdas till alla som beger sig utanför ytterdörren! Det kanske inte är hög trendfaktor med broddar, men hur hög är trendfaktorn att ligga på ortopedakuten?
Alltså, på med broddar, har du inga broddar, ta gångstavar till hjälp !
Jag är kanske inte svensk mästare på benbrott men snudd på, vänster vrist 1997, höger vrist 2004, höger arm 2008 och jag kan garantera att jag inte njöt ett dugg!

0

Sjuk trollunge på besök!

I fredags kom farfars lilltjej på besök, med sina föräldrar förstås!
Vi ses ju inte så ofta, så hon är alltid lite fundersam när hon först hamnar i farfars famn.

men det var inte farfar utan alla djuren som var mest spännande!

Torsten sitter stilla och fint så Melissa får klappa

Trollungen hade både öroninflammation och halsfluss när dom kom hit, men hon hade redan tre dagar tidigare börjat med antibiotika så föräldrarna räknade med att hon skulle vara helt frisk till helgen.
Tyvärr blev det inte så, hon började på lördagen snora och hosta och febern steg.
Det blev ett säkerhetsbesök på akuten och där kunde de konstatera att Melissa förutom inflammationerna fått en virusförkylning som inte penicillinet biter på. Alvedon och vila var medicinen som gällde.
Flickebarnet sov mycket mer än normalt förstås men det är ju det kroppen behöver. Natten till idag sov hon lugnt och länge och idag är hon mycket piggare.

Dala-tomten hade lämnat en julklapp och han visste tydligen att Melissa älskar att baka!

Jag hade minsann en riktig hjälpreda i köket!

Helgen närmar sig sitt slut, nu stundar vardagen med pappa som är hemma ett par månader.
Nästa gång vi ses kanske det blir i Umeå dit familjen flyttar i slutet av februari för ett år eller så…

0

Jag har läst..

Emma och Uno av Märta Tikkanen

Kärlek på gott och ont
“När de träffas är hon arton, mindre än ett år senare är de gifta. Året är 1898. Hon är nitton när det första barnet föds. När det sjätte föds är hon tjugofem, då bor de inte längre tillsammans men hon skriver kärleksfulla brev till honom. De skiljer sig när hon är trettiotre. Hon lever ensam i fyrtio år. Inte heller han gifter om sig.

Det blir inbördeskrig och världskrig, inflationen tar det som återstår av hennes arv efter skilsmässan. De sex barnens försörjning faller helt på henne, för dem är hon medelpunkten, högt älskad av dem alla, fyllda sjuttiotvå när hon dör.

Så kan man sammanfatta ett liv, min mormors.

Detta är en lågmäld historia, och tyvärr, jag gäspade mig igenom den. Jag fick ingen känsla för personerna trots att de levde ett intressant liv. För min del hade denna historia lika väl kunnat ligga kvar i Märtas skrivbordslåda…
Mitt betyg **

Anders Sparrmans resa av Per Wästberg

Anders Sparrman (1748-1820) seglade till Kina och med kapten Cook mot Sydpolen runt jorden. Under flera år utforskade och karlade han Sydafrikas natur och landskap.
Stationer i hans liv var Uppsalaåren hos Linné, pesten i Karlskrona, Vetenskapsakademiens Naturaliekabinett, som han grundade, slavkusten i Västafrika. Han var länge fattigläkare i Klara. Hittills obekant, och romanens högplatå, är hans sena och enda kärlek – till sin husföreståndarinna Lotta Fries.

Efter grundlig forskning och med rik fantasi fyller Per Wästberg i konturerna kring ett äventyrligt livsöde. Fram träder bilden av en stridbar kämpe mot det slaveri han själv bevittnat, men också en drömmare och magnetisör, en gestalt på gränsen mellan upplysning och förromantik som förenar lust och humor med en poetisk livskänsla.

Detta är en melankolisk livsresa i en mycket vacker språkdräkt. Så vacker och ovanlig att den kräver sin tid att läsa med eftertanke. Orden skimrar och flödar likt lava, men, för att hitta meningen med orden måste man ha tid att begrunda dem.
Ett utdrag ur boken:
“Savannen liknade ett inlandshav där stenarna var övervuxna kistor. Löven, nyss torra som mumieremsor, fuktades, grönskade och började sakta röra sig. Genom ögats salthinna skimrade luften och träden fällde ut sina grenar. Glador avtecknade sig mot den blå himmelsbrädan. Den mörkryggade vävarfågeln hängde sitt bo likt en brunspräcklig raggsocka i ett fruktträd. De vilda duvorna koade skrämmande dö då dö då, dö då. Men dofterna höll bankett det gulnade gräset, kryddörterna, den dammiga jorden, stenarna som frigav sin hopsparade värme. Moskiterna ställde in sig på prickskytte vid solens fall och svartbruna steklar med ögon på skaft kilade mellan stenarna”

Som du förstår tar det tid att läsa den här texten på nästan fyrahundra sidor.
Men innehållet är mycket intressant och när man precis börjat tröttna på upptäcktsresorna och vetenskapsakademien, då börjar oväntat en fantastisk kärlekssaga! För mig var det här en stor läsupplevelse, jag störs inte alls som vissa läsare har uttryckt av att en del i boken är fakta och en del är påhittat, i litteraturens värld är ju allt möjligt!
Mitt betyg ****

Bricken på Svartvik av Vibeke Olsson

“Du är stor nu. Du lär få bestämma själv” sa pappa i vintras.
Så Bricken har blivit ribbkaperska på sågverket. I början var hon rädd för att komma för nära de oskyddade sågklingorna och för att sinka de andra, men nu klarar hon sig lika bra som Sirkka som redan har varit där ett bra tag.
“Arbete gör en till en riktig människa” säger mamma, som gärna skulle vilja lära upp Bricken så att hon blir en riktigt duktig tvätterska också.

Detta är andra romanen om Bricken, Sågverksungen, som utspelar sig under den stora sågverksstrejken i Sundsvall 1879.

Vibeke Olsson skriver historiska romaner som har allt! Hon är en mästare på att skriva varmt, ömt, engagerande, att ge liv åt karaktärerna, helt enkelt att berätta fantastiska historier om vanliga människors liv.
Mitt betyg ****

0