Föräldrafritt!

samba81

“Tjena, Samba-tiger här!
Vi hörde talas om att matte o husse och Blinka skulle iväg på biläventyr idag, men pyttsan, inte åkte matte någonstans. Snackade något om att hon inte kunde lämna oss lurvtussar i elva timmar, ja, det var nog rätt tänkt, vi hade svält ihjäl, minst!

Men imorgon ska det visst hända något, då ska även mamma-katt iväg i bilen och vi blir lämnade ensamma!”

rumba82

“High five, då blir det party” säger Rumba!
“Föräldrafritt hela eftermiddagen, då ska vi slå klackarna i taket, eller hitta på en massa roliga hyss som klättra i gardiner!”

larv

“Äsch, larva er inte” säger Blinka, “ni kommer mest ligga och sova och längta efter oss!”

0

Jag har läst..

Alltid nåbar aldrig ifred av Nisse Simonson

simonson

“Jag är född i början av 1940-talet. Min generation har varit med om en makalös resa.
Från grammofoner och telefoner som skulle vevas upp till dagens genomdatoriserade samhälle. Men i och med att vi ständigt är nåbara är vi aldrig riktigt ifred. Vi tillbringar mycket tid framför skärmar av olika slag och har blivit alltmer oförmögna att verkligen umgås ansikte mot ansikte.”

Den kloke doktorn Nisse Simonson resonerar här kring den teknikutveckling vi varit med om de senaste åren och som inneburit stora förändringar för hur vi arbetar, men även för hur vi tillbringar vår fritid och hur vi umgås med andra.
Vad kan detta komma att innebära för oss i längden?
Hur ska vi lära oss att dra fördel av allt det positiva med en ny värld som öppnar sig, men samtidigt vara medvetna om att det bara är vi själva som kan styra hur uppkopplade vi vill vara.

lexikon

Jag har tidigare läst böcker av Nisse, de är underfundiga kåserier om aktuella specifika ämnen.
Boken är tunn, lättläst och fullspäckad med poäng, man läser den i ett huj med ett fånigt igenkännande leende på läpparna.
Betyg ****

respekt

0

Detta trodde jag aldrig..

trumpetcollage

Att komma hem från svampturen med en sprängfylld korg full av rödgul trumpetsvamp, vem kunde anat det i den rådande torkan?
Nu var det ju inte min förtjänst, vi besökte ett av väninnans “säkra” ställen och som synes var det hur “säkert som helst”, hon plockade själv minst lika mycket :mrgreen:

trumpet4

Mycket svamp på liten yta, bekvämast då att sätta sig ner i mossan och slippa kröka rygg!

Nu till avigsidan, trots att jag iklätt mig min heltäckan “nätstrumpa” så hjälpte väninnan mig att undanröja tiotalet äckliga älgflugor från min rygg!!! :o
De måste ha tagit sig in underifrån, där jackan slutar, jag har ett knytband där men man kan ju inte dra åt hur mycket som helst då mans ska kunna röra sig i skogen också!
Jag kände flera gånger hur flugorna studsade mot myggnätet på mitt ansikte, så utan skydd hade det varit etter värre!
Väninnan själv är så van vid odjuren så hon inte bryr sig ett smack om att försöka skydda sig, hon plockar resolut bort dem allteftersom hon känner av dem på kroppen, burr jag ryser, de bara kryllade på henne :oops:

Nu till något betydligt trevligare, min ryggvärk har släppt! Jag vet inte om stretchövningarna hade med saken att göra eller om jag gav ischiasen skrämselhicka men för tillfället mår kroppen utmärkt förutom lite träningsvärk i vissa kroppsdelar som fick jobba hårt i skogen.

ganget

Du som har Facebook har säkert sett mitt menageri i soffan, numera är även småkissarna alltid med i tevesoffan till skillnad mot förut då de låg i Blinkas korg och sov. Det kan förstås ha att göra med att de numera själva tar sig upp i soffan, inte så de skuttar upp utan de klättrar likt små apor..

totteorumba

Torsten har hittat en ny gosig kudde att vila huvudet på, nämligen Rumba! :grin:

Just nu gillar jag de tidiga höstkvällarna bäst, då har temperaturen sjunkit till behagliga 15 grader och det är uppfriskande och vackert att ta en promenad med jycken vid sjusnåret

hostkvall2

Imorgon kanske jag kommer iväg till Falun och på fredag stundar besök hos veterinären, nu ska vi inte ha fler kullar i pörtet!

0

Jag har läst..

Det finns råttor överallt utom på Antarktis av Sara Beischer

beischer

“Jag såg dig i klassrummet innan. Ditt ansikte är det enda jag minns…Det finns olika sorter. Och jag har blivit riktigt bra på att nosa upp dem som tillhör mig.”

Clara återvänder till Sandsgård, till de slitna hyreshusen där hon växte upp. Till modern med städjobbet, Lördagskrysset och Gekås-resorna. Till allt det som hon en gång lämnade.
På perrongen ser hon honom. Christian Breken med råttorna. Han som vägrade anpassa sifg och kallades gränslös av de vuxna. Tillsammans upplevde de en tid av turbulens och frigörelse. Båda drevs de av en längtan bort. Och han försvann från staden, ut ur hennes liv.
Nära Clara ser Christian kan hon inte längre hålla det förflutna ifrån sig. Minnena från uppväxtåren tränger sig in i och skakar om hennes numera trygga medelklasstillvaro.

Detta är en uppväxtskildring och arbetarklassroman. Det är en berättelse om att inte passa in, om den svenska skolans misslyckande, om att lämna sin klass, om två människors vitt skilda livsvägar och om att plötsligt inse att de man älskade allra mest har blivit till främlingar.

Hon kan skriva, flickebarnet!
Jag läste hennes debutroman “Jag ska egentligen inte jobba här” med förtjusning. En skildring om äldrevården och de som jobbar där.
Här i hennes nya roman är temat ett annat, hur det var att leva sina yngsta tonårsliv på 90-talet i förorten.
Och det är ingen munter läsning, jag blev tvärtom mycket illa berörd. Framför allt språket de unga pratar, det är gräsligt minst sagt. Alla, både elever och lärare i skolan har öknamn som alla har sexuella anspelningar.
“Knulla-Fitta Cylinder” “Mongo-Maggan” och “Röv-Lasse” är exempel på vad lärarna kallas. Eleverna har nidnamn på varandra förstås.
På rasterna skämtar man: Alla barnen åt blodpudding, utom Jens för det var hans mammas mens. Alla barnen undrade vad som stank, utom Frida för det var hennes slida.”
Tonen är rå men allt annat än hjärtlig. Jag känner mig bara beklämd.
Författaren är en mästare på att skildra människor, och det fortsätter hon med, inget är tillrättalagt. Jag känner mycket för mamman, hennes tafatta försök att fostra sin dotter i sann Jantelags ordning.
Kanske var det så här det var, vad vet jag. Att höra till de ensamstående mammornas skara, dem som inte kunde erbjuda sitt barn märkeskläder och fickpengar och annat, det vet jag däremot allt om.
För många var de lösa trådarna, antydningarna, kanske kommer en fortsättning.
Mitt betyg blir *** för den fina prosan och för det brutala uppvaknandet.

Det regnade fåglar av Jocelyne Saucier

saucier

En fotograf letar efter överlevande efter de stora bränder som härjade i Ontarios skogar i början av förra seklet.
I sökandet råkar hon på några udda existenser som egentligen inte alls är glada att bli funna: tre män, alla i livets slutskede, har i hemlighet bosatt sig inne i den djupaste skogen för att leva enligt egna regler.
Men mötet med fotografen kommer att vända upp och ner på allt. Snart ska de träffa Marie-Desneige, som har tillbringat hela sitt vuxna liv på metalsjukhus.
Nu när hon blivit fritagen av en yngre släkting och för första gången ska försöka skapa sig en egen tillvaro, är det hos männen i skogen det måste ske.

Förutom denna historia i nutid växer även berättelsen om bränderna fram; de tragiska händelserna som satte så djupa spår i samhällen och människor att de finns kvar än idag.
Författaren skriver med värme om de sagolika skeendena i denna roman, som ger utrymme åt människor som inte får plats någon annanstans.
Det handlar om skogen, om hopp, och om kärlek som ger nytt liv. Och om vad frihet är.
För den lilla gruppen i skogen innebär det att inte bara få bestämma över sitt eget liv, utan även över sin egen död.

Vilken liten pärla jag har hittat!
Liten och tunn, lättläst, och ändå så tät och mänsklig. Det ryms så mycket innanför pärmarna. Så mycket känslor, livsvisdom, istadighet, kärlek. Det ryms också många ord om döden, den som inte skrämmer dessa män som levt sina liv länge, det ryms små askar med pulver i, att färtäras om lusten att leva slocknar. De tre männen får dock inte fortsätta sitt liv i vildmarken så som de länge gjorde, det dyker upp inte en utan två kvinnor som ställer saker och ting på ända.
Mystiken tätnar….

Mitt betyg ****

Det enda rätta av Susanne Boll

boll

Psykologen Maria är lyckligt gift med Manne och mamma till två små barn. När hon upptäcker en knöl i bröstet drabbas hon av en fruktansvärd dödsångest. Och riskerar allt för att lindra den. Nu hotar sanningen att hinna ikapp henne.
Helmi arbetar som läkare på onkologen på Karolinska sjukhuset och rollen som dödens budbärare står henne upp i halsen. Hon fattar ett drastiskt beslut som, enligt henne, skonar både henne själv och patienterna. Samtidigt börjar hennes noga kontrollerade liva att krackelera. Ångesladdade minnen som hon trodde sig förträngt för alltid pockar på uppmärksamhet och det gamla bedövningsmedlet, sex, fungerar inte lika bra som tidigare.
Isabelle är förskollärare och längtar intensivt efter egna barn. Hon är lyckligt kär i sin sambo Jerker men börjar bli frustrerad över att han vill skynda långsamt i relationen. Men är Isabelle själv verkligen så redo för ett liv med Jerker som hon tror? Hon förföljs av tanken på ett par mörka ögon som hon trodde var borta. För alltid.
Medan en gråkall december sänker sig över Stockholm, korsas de tre kvinnornas stigar, den psykologiska spänningen skruvas upp och livsavgörande val måste fattas.

Författaren är själv psykolog och det märks i hennes roman.
Jag tycker sådär om boken, en del är för mycket rillrättalagt, och jag fastnar inte för någon av karaktärerna som är lite för helylle för mig. Däremot är Helmi värd en egen bok, hennes livsöde är det enda som riktigt väcker mitt intresse.
Boken är välskriven men för min smak blir det för många avsnitt med småbarnens tankar och funderingar, lillgamla dottern ges för stort utrymme, jag hade hellre sett att de vuxna hade porträtterats tydligare.
Nu har Susanne hittills skrivit bara två böcker och jag ser en tydlig potential till att hon utvecklar sitt skrivande till en ny nivå.
Mitt betyg **

0