Brödbak

Finnkäringen bakar inte, bara så ni vet!
Hon tycker inte om att bli kletig om händerna, och hon orkar inte knåda degar.

Men, plötsligt händer det!

Hittar i mitt skafferi en påse fröknäcke-mjölblandning som legat där några månader, den ingick i testagrams box som jag beställde varje månad under ett par år.

Ifjol gjorde jag en tandrenovering som tog flera månader och under den tiden hade jag ingenting att tugga med, och att äta knäckebröd var inte att tänka på.
Men, nu har jag tänder att tugga med och dessutom är det en favoritsysselsättning, ja att tugga alltså, tugga och svälja…
Det enda som behövdes till bakningen förutom mjölet var vatten och olja, japp nu bakar vi!
Ingen knådning förekom, man blandade bara ihop mixen till en klibbig massa.

Sen skulle blandningen kavlas ut tunt, …kavlas!!!! Hallå, jag har ingen brödkavel!
Men i sanningens namn hade jag en förut, som jag lämnade hos exet när jag flyttade….så jag inte skulle riskera att slå någon i huvudet med den, oops
Så Hasse transporterade brödkaveln hem till mig och titta, det blev knäckebröd!
Varken särskilt tunna och absolut inte vackra, men desto godare!

Nu borde ju jag ha kvittrat som fåglarna utanför mitt fönster efter att ha inmundigat en stor portion fröknäcke med ost,
men tyvärr, resultatet blev istället gaser i magen så det stod härliga till.

Måttlighet är en dygd, jag vet, fast jag hade visst glömt,
nu har jag satt en gräns på max 2 skivor om dagen, oavsett vad Livsmedelsverket rekommenderar.
Jag kan dock varmt rekommendera fröknäcket, försvinnande goda!

Over and out från bagaren i pörtet

0

Veckans rubrik: snäll

Nu ska jag då passa på att vara snäll och äntligen ta mig an veckans temarubrik:

SNÄLL

Det är nästan lättast att definiera ordet om man jämför med motsatsen: dum eller elak
För då är det enkelt att säga att man ändå är snäll eftersom man ju inte är elak

När jag var på konfirmationsläger fick alla deltagare en liten ramsa sig tillskriven.
Min ramsa har jag aldrig glömt för den löd
“Paula hon är ej så snäll
men istället liknar hon en karamell”

Hur ska man tolka det? Är jag då söt och rund och dum eller? Och varför i hela friden är jag inte snäll??

Kanske beror det på att jag är ganska rak på sak och jag pjoskar inte med någon, för det ligger inte i min natur, jag kan vara brutalt ärlig, men det är i högsta välmening! Jag försöker glädja mina medmänniskor på de sätt jag känner att jag kan utan att utplåna mig själv. För det är ju ingen betjänt av?

Den absolut snällaste människan i världen råkade vara

min momi

Jag hörde henne aldrig prata illa om någon enda människa, hon liksom hittade gott i alla.
Hon ville alla väl, och alla trivdes i hennes sällskap!
Jag växte upp med min momi och min mamma och jag är mycket tacksam för det.
Det enda tråkiga är att hon gick bort när jag var knappt vuxen, och innan dess hann hon tyvärr försvinna i demensdimmorna

Jag är omgiven av många snälla människor, det ser jag bevis på varje dag!
Vi kan alla träna upp vår förmåga till godhet, empati och förståelse!
Och tänk, då blir vi också vackrare på köpet!

Andra deltagare i temat Veckans rubrik är

Karin på Åland
Englundskan
Karin i Stockholm
Anna
Ulla
Musikanta
Anki som valt rubriker i december
Matfreaket
olgakatt

0

Lägesrapport

När jag tittade ut i morse hade det kommit ännu mer snö under natten..
Kom att tänka på att jag för inte alls länge sen citerade det gamla ordspråket om att “Om det kommer tillräckligt med snö på trettonhelgen att täcka en mus så blir vintern snörik

Men världen blir allt bra mycket ljusare när det ligger snö både på marken och i träden

Jag fick eminent hjälp med skottandet !

Allt medan två söta rumpor gick och läste tidningen ….

Bild av fotografen Marcus Watkins: impossible winter

Over and out, imorgon väntar jobbpass

0

Jag har läst..

Gick obemärkt förbi Bokomslag Gick obemärkt förbi
Ingrid Hedström
roman tidigt 1900-tal
Alfabeta Bokförlag
2017
535

Gösta Lidelius är präst i 30-talets Sverige, mörka år som också färgades av ett rashygieniskt tänkande, där ord som "sinnesslö" var fullt vedertagna och handikappade barn till mindre bemedlade föräldrar omhändertogs och sattes på anstalt. Gösta själv lever med en hemlighet som skulle göra även honom till en av samhällets utstötta om den avslöjades.
Helga Rödin är föreståndarinna på en av de anstalter där dessa barn hamnar. Hon har vigt sitt liv åt detta och kämpar för en anständigare vård av sina skyddslingar. Men hon kämpar i motvind. Tidens melodi är att de här barnen ska gömmas undan och helst också glömmas bort. En melodi som har sin genklang i samhällets högsta skikt.

I boken skildras en skamfläck i den svenska historien. Utifrån autentiskt material levandegör författaren med stark inlevelse denna tid och låter oss följa några av de barn som togs från sina familjer. Romanen blir på så vis en viktig påminnelse - för det 30-tal som kan tyckas avlägset kastar skrämmande långa skuggor.

Utdrag ur boken:
"En vårdag det år Jan Ivar ska fylla tre kommer en fin herre till byn och går runt i gårdarna tillsammans med en skollärare från Rättvik för att mäta huvudena på byns invånare. Man har valt Dalarna just för att alla vet att den bästa och mest rasrena sortens svenskar finns här. -Här ser magister ett prima material, säger han till skolläraren, bara långa, granna karlar med smala fina ansikten, riktiga nordiska praktexemplar."

"-Det är min övertygelse att det moderna samhället nog måste principiellt tillerkännas en rätt att även släcka ett liv, att släcka sådana liv som bestå i ohjälpliga och vanskapade idioter och som från början är dömda att vara samhället till en börda och sig själva och alla andra till last"

"Hon gråter över alla tunga avsked hon varit med om, gråter som hon aldrig tillät sig när mor och Gerda dog, gråter så att kragen på hennes blus blir blöt av tårarna som svämmar över. Hon tänker att det är förunderligt hur mycket vätska det finns i en människa fast man inte märker det till vardags. Men sen måste livet ändå gå vidare, och medan Lisa tar upp en näsduk från kappfickan stoppar hon på nytt undan sorgen i de låsta rum där den hör hemma."

Detta är en samhällsskildring som man inte vill tro ska vara sann! Hjärtskärande ömsint behandlar författaren dessa samhällets olycksbarn och deras familjer som inte har något eget val. Man känner som läsare en stor skam och förtvivlan, har vi verkligen behandlat oskyldiga barn på detta sätt? Fantastiskt välskrivet med stor empati, vi får inte glömma denna skamfläck i vår historia.

0