Det börjar vid slutet. En mamma är död. Det slutar vid början. Innan rädslan när Jonas och hans pappa märker det hon själv redan anar. Kortspelet hon förlorar gång på gång. Lunchen som lagas direkt efter frukost. Kassar som fylls med fel saker, örhängen, julkort och skoluppsatser. Försommarens syrener som inte längre väcker någon reaktion, eftersom hon inte längre minns att de doftar. En gång, innan hon började glömma, arbetade hon själv med minnet. Nu är hon yngst på demensboendet.
En person som glömt vem hon är, finns hon kvar? Är det samma människa fastän personligheten bleknar bort? Och vad är störst? Minnet eller kärleken?
Jonas Brun skriver om kampen med vården, om hjärnans vindlingar, om förtvivlan och tröst i vardagen med Alzheimers sjukdom.
En skildring av minnesförlust och en memoar, en månggrenad berättelse om en mor som skrivs tillbaka till livet.

Utdrag ur boken
Sid. 162

"Demens är upprepning och tjatighet. Att ta hand om en dement person är att ta av och på samma jävla jacka gång på gång och för varje gång blir det lite svårare. Det är att svara på samma fråga hundra gånger och sedan hundra gånger till. Det är att skära upp maten på lunchtallriken i lagom munsbitar och sedan förstå att bitarna ändå blev för stora och att man måste skära dem ännu mindre. Det är att inte kunna lämna någon ensam en eftermiddag, en timme, tio minuter. Det är omtagningarna. Omtagningarna. Omtagningarna"

sid 220

"Hennes sjukdom gör mig barnslig och vägrande. Till en som vill skrika högt rakt i världens och välfärdens flagnande ansikte. Jag vill skrika att det inte räcker. Det enda jag kräver är en frisk mamma åter, Inte något som dämpar, inte något som tar udden av det outhärdliga.Jag vill ha ett mirakel."

Sid. 259

"Jag saknar den drastiska, krassa, praktiska, skämtsamma mamman som redde upp saker. Kom och red upp den här härvan! Vill jag säga åt människan som är min mamma och alltid kommer att vara det, även om hon aldrig mer kan hjälpa mig att reda upp något alls."

Att gå in i demensens dimma är min största fasa, något jag är räddare för än något annat.
Min mormor blev dement under mina sena tonårsår. Jag bodde fortfarande hemma tillsammans med mamma och mormor, både mamma och jag arbetade heltid. Mormor virrade och irrade omkring, glömde spisplattorna på, ramlade ur sängen, traskade ut mitt i natten i morgonrocken. Hon blev så arg när hon inte kunde bo kvar hemma längre.
Jag tycker själv att jag blir mer och mer glömsk och disträ. Funderar på att gå en demensutredning för att se om det finns anledning till oro. För om det gör det finns det lite lindring att få i form av bromsmedicin. Kanske.
Min glömska kan också bero på att jag har en förträngning på ena halspulsådern som gör att jag egentligen saknar blodtillströmning till halva hjärnan. Det låter ju som att jag inte ens borde sitta här just nu, men, som läkare förklarade för mig, hjärnan är fantastisk och hittar nya vägar för att bana väg genom hjärnans vindlande korridorer.
Jag såg härom kvällen på en norsk dokumentär på SVT, Var här som handlade om tre personer med olika typer av demens.
Det gav mig ännu mer anledning att fundera.
Hur känner du inför ämnet demens? Är du orolig eller har du aldrig tänkt tanken?