"Tillsammans med sina föräldrar och systern reste Alice Eriksson-Kalla på 1930-talet från Kiruna till Sovjet eftersom fadern blint trodde på det kommunistiska paradiset på jorden.
Vistelsen kom att präglas av umbäranden och ständig rädsla för att bli angiven. En natt försvinner fadern anklagad på falska grunder, modern och döttrarna går vidriga öden till mötes i arbetsläger."

Denna neorealistiska dokumentära roman är berättelsen om kommunismens offer. Berättelsen började 1998 då Pohjanens krönika "Det bultade på dörren till dödens barack" publicerades. Den handlade om Julius Fors, en sjuåring som en kall vinternatt, ensam i underkläder stod på trappan till en dödens barack i Uhtua i Sovjet och ropade efter mor och far som hämtats av NKVD.
Två dagar senare blev han uppringd av en kvinna som presenterade sig som Alice Eriksson-Kalla. Hon bodde i Kiruna men hade sina rötter i en by utanför Tärendö i Pajala kommun. Hon ville, trots hot från norrbottenskommunisterna, berätta om sina 59 år som "bottenved vid den bakre väggen i kommunismens helvete".

Den här boken är den första jag läser av författaren, trots hans stora digra produktion.
Det är nästan lite otäckt att jag läser den samtidigt som världen minns Förintelsens offer.
Förhållandena var inte ett dugg bättre i de sovjetiska arbetslägren än i motsvarande nazistläger.
Det är en grym berättelse, mycket sakligt och realistiskt skildrat utan minsta förskönande omständigheter.