Tove Janssons noveller berättar om hur verkligheten tangerar det fantastiska. Lyssnerskan är en bok om älskande, åldrande, barn, lyckliga och olyckliga, mildhet och vildhet, tecknaren som längtade efter svart, mannen som inte kunde leka, kvinnan som kunde se döden innan den kom, japanen som sökte efter vilddjurets idé, skräcken hos sprängarens son.

Utdrag ur boken som också getts ut i nyutgåva 2016

Lyssnerskan, sid 11

"Det är möjligt att man inte tillräckligt beaktar allt det som oavbrutet händer dem man älskar. De älskande tenterar och tar grader eller tar dem inte, de får påökt och stipendier eller de får ingenting alls eller barn och missfall och komplex, de har svårigheter med hemhjälp och samlag och trotsåldrar och vanföreställningar och pengar och kanske magen eller tänderna, de blir av med den de försöker leva med eller med sin tro eller sitt yrke eller sin självkänsla och förlorar sig i politik och självbedrägeri och besvikelse och ambition, de får förräderi och begravningar och all slag skrämsel rakt i ansiktet och så småningom får de rynkor och tusen andra ting som de inte har tänkt sig."

Om våren: s.86

"Jag drev utmed stranden som inhägnade den stad där jag bodde tills jag kom till den sista udden och där fanns de, alla, de svarta vintermänniskorna i denna fruktansvärt bländande vårdag. En och en, var och en för sig själv satt de i bergens trappor och vände sina ansikten uppåt, stela och högtidliga som fåglar."

Sprängning s.127

"Nordmans pojke hade sluttande axlar och stora nervösa händer, handlederna var onaturligt smala. Han sa nästan ingenting men det gjorde inte Nordman heller. Det tråkiga med pojken var att han inte kunde hålla munnen stilla, en liten, helt obehärskad mun som han försökte gömma bakom handen."

Som hon skrev, Tove Mumin-mamma Jansson!

Har du inte läst något hon skrivit, gör det, små underbara skimrande pärlor i ett halsband som glittrar av mänsklighet och humor.

Den hittade rakt in i mitt hjärta, och den sista novellen, Ekorren, den berörde mig till tårar.