Krigshösten 1943 förvärras situationen för judarna i det ockuperade Danmark. Aldrig förr har de varit så utsatta. Många överger sina hem och försöker ta sig till tryggheten i Sverige. En av dem är Gila gerson.
Kvar i Köpenhamn finns hennes älskade lillebror Jakob. Före den dramatiska färden över Öresund lovar Gila att komma tillbaka och rädda sin bror - till varje pris. Utan identitet och på flykt undan tyskarna söker hon upp väninnan Ilse Pedersen som är medlem i motståndsrörelsen.
Tillsammans påbörjar de unga kvinnorna en resa som visar sig vara förenad med både livsfara och oändligt mod.

Boken baseras delvis på verkliga händelser.

Ett mycket angeläget och åter aktuellt ämne, Hitler, judar, världskrig.
Jag har läst många böcker i ämnet och kan säkert fortsätta läsa många till. Det finns ju lika många människoöden som människor.
Men, till skillnad från andra positiva recensioner så ger jag inte denna roman högt betyg.
Jag fann inte den särskilt välskriven, jag fattade inte tycke för karaktärerna som trots de dramatiska skeendena kändes ihåliga och blodlösa och inte heller miljöskildringen upplevde jag levande beskriven.
Den grep helt enkelt inte tag i mig, och om någon annan läst den ser jag fram emot en kommentar.

Teneriffa, november 2001. Tvillingtornen har just rasat och världen tycks stå i brand. I Santa Cruz hamn ansluter Daniel till Gale och Devan, ett irländskt pr som annonserat efter besättningsmän till sin seglats över Atlanten. Snart kommer också tyska Matthias ombord.
För Daniel är havet en väg ut, en chans att omskapa sig själv. För Gale och Devan är det en dröm som går i uppfyllelse. Matthias behöver bara en paus. Men Venja är en liten segelbåt, och ute på öppet hav blir besättningens utsatthet snart uppenbar för var och en. Avskurna från omvärlden går de fyra allt längre in i en egen verklighet med otydliga spelregler. Samtidigt tycks det allt viktigare att få klarhet i vem Daniel är, och vad det är han flyr ifrån...
En psykologis thriller som utspelar sig långt ute till havs, en plats som är fullständigt isolerad - och omöjlig att ta sig ifrån. Vad är människor egentligen kapabla till under enorm press= Och när övergår den totala friheten i sin motsats, en förlamande rädsla?

Utdrag ur boken:

"Vi var fortfarande fastnitade mot havsytan som en fluga mot ett flugpapper, men lugnet och stiltjen började spinna samman till en enhet. Tystnaden tjocknade och samlade sig i tunga stråk som flöt fram över Venjas däck, ljudlöst, men samtidigt fyllt av rörelse, som en vind utan luft."

Den här historien uppfyllde inte mina förväntningar.
Karaktärerna blir aldrig levande, de är statister som spelar sina roller helt utan känslor.
Jag väntar och väntar på att stämningen ska tätna, på att obehaget ska börja krypa i ryggmärgen, men inget händer.
Till sist blir det lika långtråkigt att läsa boken som att själv sitta i en segelbåt dag ut och dag in utan att ha något att fästa blicken på...

Elin Wiktoria Karlsson är femton år när hennes far gifter om sig och familjen med viss förfäran flyttar från östra till västra Hjoggböle, till det som kallas Sodom och Gomorra. De skyggar inför den moderna tillvarons frestelser, och håller sig till det religiösa med dess stillsamma längtan efter extas.
Ängeln i posthuset är berättelsen om författarens egen moster. Vi får följa Elin från barndomen, via konfirmationen och en olycklig kärlekshistoria, tills hon som vuxen och ogift efterträder sin far som postmästare i byn.
Detta är det gamla Sverige, och ändå relativt nära i tid.
Återigen skriver Salomonsson fram en människa ur historien så att det allmänna försvinner och det särskilda träder fram och fängslar.

Utdrag ur boken:
"Han är som han är, klockmakarn, och varför skulle hon inte tillåta sig att älska och beundra honom. Han tycks henne dessutom osedvanligt grann. Slät och gyllenbrun i hyn och med den blåaste, mest oskuldsfulla blick hon någonsin sett. Alldeles darrbent hade hon blivit den där första gången. Tillintetgjord, ja, helt maktlös inför hans sotsvarta ögonbryn. Här hade vår Herre verkligen ansträngt sig, doppat penslarna djupt och bemödat sig."

"Hon ser och hör om andras lycka och blir med tiden allt ödsligare till mods. Drar sig undan. Grunnar, sörjer. Men är sin fader klockmakarn behjälplig, tömmer postsäckar och sorterar post. Om kvällarna läser hon Johannesevangeliet och Saligprisningarna utan att finna tröst.
Istället föds där ur själens dolda djup en krampaktig, noggrant förkvävd gråt. En gråt som under många ensamma nätter i en murskrubb knutits samman med ett lika ljudlöst skratt."

Lika förunderligt vackert skriven som tidigare böcker av författaren.
Hon använder här ganska mycket gamla dialektala ålderdomliga ord, därför tar det lite tid att läsa så att jag begriper, ibland får jag upprepa meningarna tyst för mig själv.
Jag hittade också ett för mig helt okänt begrepp, nämligen "herrnhutismen". Är tvungen att googla på detta lite roande namn, som dock inte är det minsta roligt, utan en kristen rörelse grundad i Tyskland på 1700-talet med förgreningar i hela världen. Deras huvudsakliga verksamhet var missionärens.