Åttioåriga Maud upprepar för sig själv "Elisabeth är försvunnen" om och om igen.
Hon läser det på lapparna hon skrivit och som fyller hennes fickor. Hon säger det till sin dotter - är det hennes dotter? - och hon meddelar polisen.
Ändå är det ingen som lyssnar. Och själv kan hon inte för allt i världen komma ihåg vad hennes anteckning betyder. För på senare tid har Maud blivit glömsk. Hon köper burk efter burk med konserverade persikor fastän hon redan har köksskåpet fullt av dem, hon glömmer att dricka teet hon har kokat och hon fyller sitt hus och sina fickor med komihåglappar.
Men trots förvirringen är Maud övertygad om att något har hänt med hennes väninna Elizabeth, och hon tänker inte ge sig förrän hon fått reda på vad. Samtidigt plågas hon av sitt förflutna och hon förlorar sig i tankar på sin storasyster, Sukey, som försvann strax efter andra världskrigets slut.
Kan jakten på Elizabeth hjälpa henne att finna sanningen bakom det stora och tragiska mysterium som förföljt henne hela livet.

Utdrag ur boken:
"Efter några steg märker jag att jag stöder mig mot en anslagstavla. Jag stannar till och läser högt det som står på en affisch som sitter uppnålad mitt på: Bankomattjuvar arbetar tjugofyra timmar om dygnet.
Jag undrar vad en bankomattjuv är för något och hur de orkar hålla sig vakna så länge. Blotta tanken gör mig trött. Men jag måste göra det som jag kom hit för att ordna. För ögonblicket kommer jag inte på vad det kan vara. Armarna darrar och hjärtat bultar ända ner i magen. Jag drar ett djupt andetag och sticker handen i koftfickan och rotar efter en lapp. Jag måste ha skrivit upp vad det nu var. Det måste finnas en påminnelse någonstans."

"Jag vet inte vad jag ska göra. Jag ser att det lyser i köket, men jag kan inte lista ut hur jag ska komma dit. Allt verkar så välbekant, som om det borde väcka mängder av minnen, men jag kan inte få tag i dem. Ett lager med andra människors liv ligger ovanpå. Jag ser på ytterdörren som fortfarande är öppen., Den ser precis ut som min, med likadant glas i fönsterrutorna, och det får mig att tänka på att jag borde ta mig hem, det är bara det att jag är stransatt på den här mattstumpen och det finns ingen väg ut. Jag trevar i fickorna efter anteckningarna, men där finns ingenting förutom några trådar och tomhet. Jag blir illamående för att de är borta. Jag är avskuren och virvlar omkring för alla vindar."

Man kan inte göra annat än bli full av beundran för hur en ung människa som Emma i sin första bok kan beskriva demensens dråplighet och allvar. Skrattet liksom fastnar i halsen.
Ibland kan det tyckas svårt att hänga med i svängarna, jag börjar fundera på om inte jag också är rätt så senil när förvecklingarna i boken hoppar mellan dåtid och nutid och minnesfragmenten blir vagare och verkligheten ännu vagare.
Jag tror bestämt jag ska sluta ha så många minneslappar, inte för att jag ännu börjat bära dem i fickorna, men vem vet...
Skämt åsido, detta är en mycket läsvärd bok där själva intrigen faktiskt hamnar lite i skymundan, och blir mest en ridå i beskrivningen av den gamla glömska damen, hennes kämpande dotter och tonårsbarnbarn.
Med värme och humor i lagom dos blir resultatet riktigt lyckat. Vem bryr sig egentligen om Elisabeth....

Seattle, 1986
Henry Lee ansluter sig till en folkmassa utanför Hotel Panama, som en gång var en portal till den japanska stadsdelen. Hotellet har varit stängt i årtionden, men den nya ägaren har gjort ett otroligt fynd i hotellets källare - tillhörigheter från japanska familjer, som blivit kvarlämnade då familjerna samlades ihop och skickades till interneringsläger efter angreppet på Pearl Harbor 1941.
Åsynen av de efterlämnade föremålen tar Henry tillbaka till barndomen i 1940-talets Chinatown, under kulmen av andra världskriget.
Han växer upp i en värld av förvirring och spänning. Fadern är besatt av kriget i Kina och uppfostrar Henry som en amerikan. På den exklusiva skolan han sätts i, omgiven av vita barn som ignorerar honom, möter han den unga, kvinnliga studenten Keiko Okabe. Mitt i kaoset av utegångsförbud, mörkläggning och FBI-razzior utvecklar Henry och Keiko ett starkt vänskapsband och en oskyldig kärlek som överskrider förfädernas uråldriga fördomar. Efter att Keiko och hennes familj förts bort till interneringslägren lämnas hon och Henry endast med förhoppningen om att kriget kommer att ta slut, och att deras löfte till varandra kommer att kunna hållas.

Utdrag ur boken:
"En japp! skred en av pojkarna. Ta fast honom! "Nej, det är en guling, avbröt Will och hejdade den andre pojken. Chaz tog herraväldet över situationen. "Henry! Han log och såg mer glad än förvånad ut. "Var har du din flickvän, Henry? Om du letar efter henne kan jag berätta att hon i alla fall inte är hemma. Och din negerkompis verkar inte heller vara i närheten" hånade han honom. "Det är förresten lika bra att du vänjer dig vid mig, för vi kanske blir grannar. Pappa ska köpa alla de här fastigheterna."

Då har historien än en gång visat sig vara grymmare än sagan.
Jag hade ingen aning om hur illa japanerna blev behandlade i USA efter Hiroshima-bombningarna. Ett riktigt dystert kapitel i Amerikas historia. Tänk dig att behöva gå omkring med en knapp på bröstet där det står "kines" för att folk inte ska tro att du är japansk. För är du det, då blir du hånad, förlöjligad, förföljd och senare internerad. Hela stadsdelar tömdes på japaner som själva fick bygga sig sinä fängelser ute på de stora öde vidderna.
Ibland har jag lite svårt att behålla fokus då författaren blir väldigt detaljerad vad gäller musiken som spelas på gatorna, jazzmusikerna som rabblas upp, gatorna i de japanska distrikten som förklaras in i minsta detalj. Jag hade hellre sett att karaktärsdragen utmejslats mera tydligt.
För de är ju så fina, de två ungdomarna, vars kärlek från början är dömd att misslyckas.