Angéle kommer till sjukhuset med huvudet i ett skruvstäd - så känns det i alla fall. Smärtan är värre än något annat hon har varit med om.
När hon vaknar nästa gång, utan huvudvärk, är det med känslan av att inte kunna andas. Hon ser ingenting, hon kan inte röra sig, hon kan inte tala.
Snart förstår hon att sjukhusets personal tror att hon är hjärndöd. En läkare talar om för hennes man att det är dags att stänga av respiratorn och planera för begravning.
Och hon kan inte protestera.
Men en dag när Angéles dotter sitter vid sängen ser hon en tår rinna nerför mammans kind. Plötsligt förstår alla att Angéle fortfarande lever.

Angéle hade drabbats av en alldeles vanlig infektion som ledde till Bickerstaffs syndrom - en sjukdom som gör att i stort sett alla tecken på liv försvinner, samtidigt som den sjuke fortfarande hör och känner lika mycket som tidigare.
Hon överlevde, räddad av en enda tår.
Detta är hennes berättelse.

"Jag har inte i första hand skrivit boken som ett inlägg i debatten om dödsbegrepp och dödshjälp, säger författaren, utan för att väcka hopp hos anhöriga till komapatienter och för att göra alla som arbetar i vården medvetna om att det gängse sättet att behandla och bedöma fall som mitt inte är självklart. Om det inte hade varit för min egen starka livsglädje och mina anhörigas kärlek hade jag inte överlevt."

Redan när Angéle bara kunde röra på ett finger och kommunicerade med sin man genom att han rabblade alfabetet och iakttog hennes finger berättade hon för honom att hon ville skriva en bok om sin sjukdom.

Ja jisses, min och säkert många andras värsta mardröm! Ett helt klart förstånd och psyke men en kropp som inte kan förmedla det! Afasi har jag upplevt som ytterst besvärligt, är man dessutom i koma, ja vad återstår då?
Bland annat görs experiment för att säkerställa att patienten inte har några smärtupplevelser dvs. hjärnaktivitet kvar, på Angéle gjordes detta genom att man drog i bröstvårtan, hårt! Det lär vara så smärtsamt att även en patient i koma reagerar. Det kunde inte Angéle visa, men hon upplevde den omänskliga smärtan!
Min mor låg i koma efter en stroke, läkaren förklarade att man pumpat in vatten i hennes öra för att kontrollera statusen i hjärnan. När vattentrycket drabbar trumhinnan är smärtan olidlig, dvs. man uppnår samma resultat som med bröstvårtan. Jag kan bara hoppas att min mor redan var hjärndöd vid det tillfället.

Laus Lindborg - snart fyrtio år, framgångsrik arkitekt och utpräglad storstadsbo - lever utåt sett ett spännande ungkarlsliv, men inom sig känner han hur tomheten växer. Oron över att bli bitter och elak som sin gamle far, även han arkitekt, blir alltmer påtaglig.
Faderns död blir en vändpunkt i hans liv. Han flyttar från Köpenhamn till den landsortsstad där begravningen äger rum. I prästen Stig finner han oväntat en vän som bjuder på värme och omtänksamhet och en lycklig familj - något som Laus länge har saknat.
Under de dagliga besöken i prästgården lär han känna Stigs unga hustru Alma, och snart finner han sig indragen i ett triangeldrama som får alla inblandade att tappa fotfästet.

Utdrag ur boken:

"Jag borde koncentrera mig på min skärm. I stället envisades mina ögon med att söka sig mot fönstret.
Trädgården badade i vårsol, mitt på gräsmattan satt en främmande version av Stig - en Stig med maskulint, bakåtkammat hår, en Stig som hade tagit av sig glasögonen och blundade. Runt omkring honom var Alma med sin korta klänning och sina bara ben. I ena handen höll hon en blå kam, i den andra en sax. Han satt där med sina slutna ögon, och med en loj, närmast sömnig rörelse lyfte han vid ett tillfälle armen och lade handen i hennes knäveck- Hon sköt inte undan den, självklart sköt hon inte undan den, hon var ju hans fru, och den fick ligga där tills hon hade flyttat sig så långt bakom honom att den gled av sig självt. När hennes händer rörde vid hans panna lutade han huvudet bakåt, mot hennes bröst, och en stund senare, när hon lade handen ovanpå hans huvud, böjde han lydigt nacken och lät huvudet falla åt andra hållet."

Mycket vacker prosa, detaljrikt, målande med flyt i språket, man är deltagare och åskådare till hela skådespelet som pågår.
Det är ju så att författare har sin egen stil att skriva på och när man hittar en författare man trivs med så spelar det faktiskt mindre roll vad själva romanen handlar om..

Här har vi en rapp dialog, gemytlig men också mänsklig. Jag läser inte så ofta relationsdraman men denna tilltalade mig mycket.