Högt upp i ett hus lever en ensam kvinna. Hon har nära till himlen och molnen. Till hennes lägenhet kommer en märklig och objuden gäst, en annan kvinna i en kappa med någon sorts syntetkrage. Hon bär bud om en berättelse nedtecknad på en bunt papper som är historien om en ung kvinna och hennes kärleksförbindelser med olika män, en historia om utlevelse och ensamhet. Men vem är egentligen vem i denna sinnrika tredelade roman?
Vem berättar vem?

Denna roman är ett raffinerat och känsligt spel med spegelbilder och berättartekniker. Är romanens kvinnor egentligen en och samma person? Är de fiktioner, eller är rentav den som skriver själv en fiktion? Allt förändras och löses upp som de moln som drar fram över berättarens himmel.

Utdrag ur boken:

"I filmen möter hon en man som har just det hon själv inte äger, den där lättheten att uttrycka sig, orden flyter ur hans mun som luftbubblor och gör att han växer. Hans ryggrad är gipsad av bokstäver, det är de som håller honom uppe. Hos henne är det tvärtom. Bokstäverna ligger i en trådig maskhög i hennes mage och vill inte lösgöra sig och forma någon betydelse. De äter henne inifrån. När de har ätit sig igenom magsäcken och krupit uppför matstrupen börjar de bita hål i tungan."

" I samma stund som jag tar upp papperet från skrivbordet och håller upp det framför ögonen förvandlas jag till läsare. Orden silas på nytt genom min kropp och mitt medvetande och blir till något de inte var innan. En bit ifrån den hand som skrev dem börjar de leva sitt eget liv. Låter sig tolkas på lika många olika sätt som det finns läsare."

En ganska annorlunda och speciell läsupplevelse var detta.
Jag tror inte jag begrep vad författaren egentligen ville berätta.
Korta fragment, vackra ordalydelser, knepiga språkvindlingar, vad säger människan?
Jag blir både lite fascinerad och samtidigt lite irriterad då orden bara lyfts ut ur sitt sammanhang och flyger sin kos innan jag hittat var de hör hemma.
Samtidigt tycker jag det är nyttigt att inte vara helt enkelspårig och läsa samma typ av litteratur utan ta små utmaningar, annorlunda berättelser och se om man kan tolka dem.
Denna författare har tidigare givit ut poesi och hon har en poetisk ådra.
I allt övrigt lämnar hon dessvärre mig oberörd.

Spåren efter honom slutar i Bangkok. Varför har han, en framgångsrik New York-advokat, lyckligt gift och med två vuxna barn, bara gett sig iväg utan förklaring?

Fyra år senare hittar hustrun ett gammalt kärleksbrev som aldrig postats, från honom till en okänd kvinna med adress i Burma.
Hos dottern Julia tänds åter hoppet och hon bestämmer sig för att söka upp kvinnan i brevet. Kanske finns förklaringen till faderns försvinnande där och kanske ska hon få träffa honom igen.

När Julia reser till den lilla byn bland bergen i Burma hamnar hon i en främmande värld. I byns tehus möts hon av en märklig man och hon förstår att hon är väntad. Fascinerad lyssnar Julia till hans historia om umbäranden och kamp. Om den blinde pojken och flickan med de missbildade fötterna. Om det som står skrivet i stjärnorna och om en kärlek som övervinner allt.

Utdrag ur boken:
" Han låg blickstilla. Någonting kröp över kinden, näsan och pannan och förswvann sedan in i håret. Det rörde sig för snabbt för att vara en larv. Kunde det vara en myra? Eller en skalbagge? Han visste inte vilket och så började han tyst gråta utan att fälla tårar. Precis som djuren. Han ville aldrig mer visa för någon att han grät.
Han trevade med handen över marken, lade märke till ojämnheter, nådde med fingrarna små sänkor och förhöjningar som om han utforskade jungfrulig mark. Den var så hård och full med gropar och stenar. Hur kunde han ha undgått att lägga märke till dem? Skulle han i framtiden bara se världen genom ett minnenas och fantasins fönster. Han spände hörseln. Marken surrade och sjöng lågt, knappt hörbart."

Vilken otroligt fin kärlekshistoria i en annorlunda exotisk miljö.
Här kombineras österländsk andlighet med västerländsk sagoromantik.
Hjärtknipande vackert skriven på ett språk som närmar sig poesi.
Läs och njut!

Patrick har just brutit upp från sin flickvän och flyttat till en liten stad vid den engelska kusten för att börja om på nytt.
På pensionatet där han hyr rum finns en värdinna som väcker hans känslor. Men han är inte ensam bland gästerna om att känna så. Svartsjukan och den undertryckta frustrationen växer obönhörligt och i ett ögonblick av förlorad självkontroll förändras allt.

"Oavbrutet spännande" står det på omslaget till boken, detta enligt New York Times Book review
"Oavbrutet långtråkigt" skulle jag skriva...
Det händer ju ingenting!
Frustration, ja, dolda agendor, ja, desperata fångar, ja, uppdämda känslor, kanske, men jag hade ju väntat mig så mycket mer!
Från början upplevde jag läsandet nästan som ett kammarspel, övertydligt, med bara ett par huvudpersoner som utväxlar en dialog. Ibland är det mest huvudpersonen som för en monolog.
Men lyftet, när kommer lyftet?
Var är klimax, jag hittar tyvärr inget som är gjort av kött och blod, utan mer som pappfigurer urklippta ur kartong.
Enormt fina recensioner har boken fått, måste som vanligt bara vara jag som inte begriper..