När Evas pappa oväntat dör på sovrumsgolvet hemma i Luleå går hela hennes tillvaro, ja, till och med hon själv, itu. Pappa var tryggheten, hennes norrbottniska rotsystem. Nu vet hon inte hur hon ska förhålla sig till det som är hennes barndoms trakter, dem hon lämnade nitton år gammal påhejad av den flyttpolitik som tömde glesbygden på ungt blod. Eller vad hon ska göra med det kära Marliden, farmor och farfars gård som hon nu har att sköta ihop med den impulsiva och såla farbror Birger. Och så är det Larsa, som rasat in i hennes liv med truliga tonårsbarn och en mer än normalt svartsjuk exfru. Men inte är Eva förmögen att älska någon nu?

En varm och vemodig roman om kärlek och sorg, om den vilsenhet som drabbar den som lämnat sin uppväxtort för att påbörja ett nytt liv.
Om längtan hem - var eller vad det nu är.
Författaren Marie Lundström är också journalist på Sveriges Radio där hon leder Lundströms bokradio i P1
Utdrag ur boken:
sid.147
"Mitt på Ripträsket sänkte vi ner våra fiskespön. Den varma kvällssolen förlorade sin självklarhet, molnen skockade sig ovanför oss. Fällde ut en skugga över oss tre i den lilla båten. Vi satt i en mörk flik av sommaren i södra Norrbotten, vi viskade något till varandra. Jag kom på att vi glömt matsäcken på stranden.
Så började det nappa. Det ryckte. Det slet. Vad var det med abborrarna? De sluga Ripträskfiskarna. Den kvällen hann vi inte döda allt som ville upp ur sjön."