Det finns en stad med hamnar och kondens och vårdcentraler snart överallt.
Det finns byar där till och med hundarna talar finska.
Det finns mammor som säger ifrån och pappor som odlar kefir och krokusar.
Det finns levande bröder som sätter kurs mot yttersta havsbandet och det finns döda bröder som kanske allt beror på.
Det finns en artonhundranio års gränsdragning som klyver tungorna i två delar, en som kan prata och en som inte kan.

Boken handlar om att växa upp i en trakt som gränsar till en gränstrakt, i en tid som är blind för sina egna utkanter. Det är en berättelse om en familj och om ett jag som ibland blir ett vi för att understryka kraften och motståndet, för att göra det möjligt att berätta.

Utdrag ur boken:
"Våra mammor behövde bara spotta i grytan så stod maten redan på bordet, de kunde ta vara på fettkanter och kjolfållar och fiskrens och konsumkvitton, men vad de riktigt skulle med oss till blev de nog egentligen aldrig riktigt klara över, vilket i och för sig inte var så konstigt med tanke på att vi själva inte heller hade den blekaste aning."

"Vi var de första av vårt slag, vi var pionjärer på riktigt fast vi aldrig bett om att få bli det, det fanns ingen väg tillbaka, vi kunde inte bli några andra än de vi var. Småbruken fanns inte längre och inga säsongsarbeten, pigsystemet var avskaffat, ackordsarbetet i skogen likaså, och flottade timmer gjorde ju ingen vettig människa längre."

Vilket underbart mustigt språk!
Kanske behöver man själv komma från lappmarken eller så behöver man vara lite finsk till kropp och själ, jag njöt i alla fall hejdlöst av boken.
Jag som inte alls gillar feel-good-romaner har hittat en egen feel-good-roman som skvaver och kliar och får mig att skratta högt och hjärtligt när jag inte alls är säker på att det är meningen att bli så road..
För det här med språk, det handlar ju om livet självt, och ingen har beskrivit det så bra som Katarina Kieri

För att balansera klocktiden med jordens rörelse läggs år 1972 två sekunder till tiden.
Samtidigt som tiden flyttas fram sker det ofattbara.
Byrons mor kör honom till skolan sent den morgonen och är stressad. Hon gör ett oförlåtligt misstag och deras perfekta tillvaro krossas för alltid.
Går det att skylla på de två sekunderna?
Kan det som hände någonsin rättas till? Kan tiden ändras?

Utdrag ur boken:

Då är allt tryggt igen, men Jim tycker ändå inte att det känns så. Dåliga tankar pockar på hans uppmärksamhet. Han hör och känner dem. Fler ritualer är av nöden. Han kommer att veta att allt är tryggt igen först när han får se en tvåa och en etta. Han måste hitta dessa siffror. Han måste hitta dem nu genast, annars kommer allting bara att bli värre"

"Så håller han burken mot armhålan och känner hur han får in en träff med iskall sprej. Nu när han vet hur gröna lejon luktar önskar han att han hade valt något annat. Det fanns till exempel en annan burk med en bild av ett berg. Han önskar att han hade valt den i stället.Eftersom han har så gott om tid linkar han så snabbt han kan fram och tillbaka längs gatan för att försöka bli av med doften, eller åtminstone tunna ut den. Men det är som att förföljas av en ovanligt doftrik skugga. Så fort han stannar är den ikapp honom. Han försöker röra sig fortare. Han är medveten om att hans armbågar rör sig upp och ner som pistonger. Folk kastar sig ur vägen, så fort forsar han fram."

Jag har tidigare läst romanen Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd och gillade den.
Inte blir jag besviken av denna roman heller. Författaren tillför något nytt och fräscht med ett helt underbart absurt persongalleri. Det är lätt att bli smått förälskad i de lite udda figurerna som försöker få tillvaron att te sig något så när normal utan att lyckas.
Berättelsen blir alltmer rörande och skrattet fastnar i halsen när lösningen närmar sig ett crescendo.