Marta och Emma är systrar. De har inte setts sedan begravningen av deras mamma för två år sedan. Nu kommer Emma på besök till Maria i hennes hus i Spanien.
Till en början känns deras samvaro ansträngd och obekväm.
Maria upplever att Emma stör och inkräktar på hennes ensamhet. Helst av allt vill hon bara vara ifred och hon ångrar att hon någonsin bjöd dit Emma.
Men allt eftersom dagarna går närmar de sig varandra och samtalen djupnar. De kan inte längre hålla minnena från barndomen ifrån sig. Till slut måste de tala om det onämnbara.
Om den förlorade systern. Den mest älskade.

En roman om systerskap och försoning. Om att försonas med det som varit och våga ta emot livet som det är.

Utdrag ur boken:
"Jag kan inte säga att jag dök. Jag bara tog ett steg ut. Så sjönk jag. Sjönk och sjönk. Jag öppnade ögonen. Solen sände stråk av ljus ner genom det turkosblå vattnet. Jag sträckte ut handen och den skar tvärs igenom ljuset. Alla ljud var dämpade och mina egna hjärtslag överröstade allt. Jag sjönk. Jag förde armarna tätt intill kroppen för att inte bjuda något motstånd. Men det gick allt långsammare. Till sist hängde jag orörlig i det turkosblå. Ett evighetslångt svindlande ögonblick. Det kändes som om mina hjärtslag passerade genom huden ut i det omgivande havet som var oändligt runt omkring mig. Små partiklar drev graciöst i vattnet där solstrålarna fortsatte att göra band av ljusare blått.
Det föresvävade mig att jag kunde stanna så. Jag ville det."

Linda Olsson är en favoritförfattare. Hon skriver alltid lika ömsint och gripande, med ett klangfullt vackert språk. Och ämnena berör, så även denna gång. Även om det mest handlar om två systrar så har modern en viktig roll i boken, och jag kom att fundera mycket över min egen mor och hennes dolda tankar och hemligheter.