En ung kvinna lämnas att dö sedan hon utsatts för en våldtäkt av en grupp barnsoldater.
En museiintendent i New York ombeds att ta över en avliden kollegas arbete och dras alltmer in i hennes liv.
Den tyske 1500-talskonstnären Lucas Cranach försöker rädda en samling konstskatter undan förstörelse vid Karl V:s belägring av Wittenberg.
Dessa tre till synes orelaterade historierna vävs samman till en enda berättelse.
Det är en utmanande och rik roman om hur vi handskas med den ondska som världen rymmer och om vad det är vi håller för viktigt i våra liv.

Utdrag ur boken:
"Den klarhet med vilken världen då kunde te sig, medan han med tungan slickade sina saltsmakande läppar: varje detalj exakt snidad av tidens vassa klinga, varje färg med ett blompollens lysande skimmer, varje skugga med djupet hos en bottenlös avgrund."

"Hon var ett diande barn, en kalv med sin mor i en fålla, en rävunge hopkrupen i ett gryt. En ljummen, lättflytande gröt trängde ner i halsen på henne, den rörde sig sökande genom hennes strupe och spred sin milda ro i henne."

" Han såg ner i sina tomma handflator. Valkar, ärr efter misslyckade skär med täljkniv och stickel, ena ringfingret med fingerblomman stympad sedan han klämt den i en byggnadsställning - och så ålderdomenss krumma pekfingerled, lillfingret som inte längre helt ville räta ut sig, de blålila ådrorna över handryggen."

Jag vet inte varför jag inte tidigare läst Niklas Rådström. Har jag haft fördomen att han är för "svår", har inga titlar kommit upp i de boklistor jag följer? Oavsett anledning så är det sorgligt att jag inte upptäckt honom tidigare!
Det är sannerligen en fröjd att läsa språket som rinner som porlande bäckvatten i en strid ström där varje nytt ord är vackrare än det förra, där varje mening ger ett nytt skimmer över berättarkonsten.
Även om man som jag inte är så bevandrad i Bibeln och dess historier så finner man en stor behållning av läsupplevelsen som är så brutal att min puls stiger och mina ögon tåras...världen är skoningslös och ond.