Maria Österåker och hennes familj hoppade av konsumtionshetsen och skaffade en liten gård i Österbotten. Nu delar Maria generöst med sig av sina många erfarenheter och bästa tips som självhushållare.
Här får man lära sig att använda skogen och odla jorden, skaffa och sköta djur, anlägga en frukt- och bärträdgård samt på bästa sätt ta tillvara skörden och det som djuren ger. Men också hur man ordnar det praktiska runt omkring - som att flytta och bevara gamla trähus, skapa rätt förvaringsutrymmen, bygga en mustpress, rökugn, stuka, kompost eller ett växthus.
Detta är en gedigen och inspirerande faktabok för alla som drömmer om ett naturligare liv eller vill ta steget fullt ut mot självhushållning.

Utdrag ur boken:
" Fåren skulle inte ingå i vår självhushållning, eftersom det för oss på den tiden var uteslutet att vi skulle klara av att slakta och äta djur vi själva hade gosat med och fött upp. Trodde vi. Ett och ett halvt år senare satt vi gladeligen och smällde i oss fårfioler."

"Så småningom var det kaninernas tur. Ur ett självhushållarperspektiv är köttkaniner ett väldigt bra val. De äter gräs, vilket varken kostar något eller tär på naturen. De växer snabbt och de förökar sig bra. De kräver lite utrymme och de är inte kräsna på vintern. Problemet för oss var bara att de i motsats till kalkonerna var väldigt söta. Om du säger att du slaktar och äter kaniner tycker många att du har en skruv lös. Våra barn var livrädda att det skulle bli allmänt känt att vi var en kaninslaktarfamilj."

"Som köttätande självhushållare får man rätt ofta frågan hur man kan döda och äta djur som man själv fött upp, lärt känna och tyckt om. Svaret är att det är just omtanken om djuret som gör det möjligt. Vi vill äta lyckliga djur. Vi tycker det är viktigt att äta djuren med vördnad. Att veta att detta djur har dött för mitt välmåendes skull gör att inga rester lämnas på tallriken. Allt kött tas tillvara, liksom ben till buljong och inälvor till pastejer."

En väldigt trivsam bok har jag bläddrat igenom. För det vore förmätet av mig att säga att jag läst den, från pärm till pärm. Jag har plockat russinen ur kakan, läst det som för stunden intresserar mig. Den är så omfattande att man behöver ha ett exemplar i sin egen bokhylla.
Du läser om hur man brukar skogen, odlar jorden, anlägger trädgårdar, skaffar bin, andra djur, hur man odlar till djuren, stängslar in dem, slaktar dem, konserverar kött, använder mjölkprodukter och hur man gör kosmetika och andra produkter.

Visste du till exempel varifrån ordet "raggsocka" härstammar?
Jo, man kan klippa eller borsta geten, ta vara på den slitstarka raggen, blanda den med hälften så mycket fårull och sticka sockor, RAGGSOCKOR!

Boken avslutas med ett digert register, och med tips på böcker och hemsidor för att ytterligare öka intresset för självhushållning.

Ypperlig julklapp!

Allt började med nyfikenhet. En kompis till mig berättade lyriskt om en matbutik i Uppsala. Inte för att butiken var extra billig eller bra - utan för att dess soprum var lika lättillgängligt som välförsett.
Jag sögs in i dumpstrarnas värld och snart levde min lilla familj i lyx och överflöd, av "saker som pappa hittat på natten". Köket fylldes med frukt och grönt från hela världen, kaffe, Anthon Berg-marsipan, öl, dessertostar av alla sorter, pinjenötter, Pringles-chips...
Ju mer jag släpade hem desto större blev min nyfikenhet. Vad är det som gör att alltmer utmärkt mat slängs - hos bonden, i butikerna och av oss konsumenter?
Jag gav mig ut på en resa genom Svinnlandet Sverige - och fick skrämmande svar från butikschefer, forskare och storföretag.
I boken berättar jag hur jag under två år levde på gratis mat som andra slängt.
Butiksvärdet uppgick till ca 150.000 kr.
Boken innehåller också tips på hur du
-handlar smartare
-räddar din mat
-dumpstrar

Utdrag ur boken:
"När jag hittar färska lasagneplattor gör jag cannelloni med en fyllning av dumpstrad keso, dumpstrad lök, plockade nässlor och dumpstrad camembert. Ovanpå lägger jag en tomatsås av dumpstrade tomater och dumpstrad riven parmesan. Till efterrätt blir det dumpstrad mascarpone med fruktsallad av dumpstrad frukt."

"Kampanjprodukter med kort hållbarhet är värst, särskilt när det är en produkt som folk inte köper varje vecka. Har man kampanjer med lax kan man sälja slut direkt ena gången, för att nästa gång knappt sälja något alls. Och eftersom sådan fisk går ut så snabbt finns det ingen chans att sälja den i efterhand heller.
På mejeriavdelningen ligger massvis med små drickyoghurtar i en kyldisk med Ät snart-etiketter på. Mitt emot står flera hyllmeter med kvarg med olika fetthalter och smaker. Kvarg är den mejeriprodukt näst efter smaksatt yoghurt jag hittar mest i soporna. Butikschefen berättar att utbudet i hans butik har ökat från en hylla till fyra på något år. - Det verkar som om det är Aftonbladet och Expressen som bestämmer vad vi säljer. Det de skriver är nyttigt efterfrågas. "

"Överflödet borde göra mig lugn, jag skulle kunna trappa ner på dumpstrandet. Istället ger jag mig ut oftare och oftare. Det handlar dels om min frustration över allt som går till spillo, dels om ett sug efter kicken när jag gör riktiga fynd. Dumpsgring är en motståndshandling, mot kapitalismens arbetslinje och tillväxtmantra. Samtidigt är det lätt att hamna i ett ekorrhjul som inte ingår i det vanliga arbetslivet men som påminner starkt om det.
En ändlös jakt på saker man inte behöver".

Mycket intressant läsning, och jag kan absolut av flera anledningar förstå hur och varför man ägnar sig åt dumpstring. Jag kan dra en viss parallell med min svampmani, jag bara plockar och plockar trots att mitt behov sedan länge är tillfredsställt. Jag plockar, torkar, ger bort, förvarar, men, jag kan inte låta bli att fortsätta.
Jag är inte särskilt kräsmagad, men jag kan däremot tänka mig att jag ändå skulle tycka att det var ganska äckligt att rota i sopor. Jag tycker inte om att smutsa ner händerna...men, det är säkert en vanesak.

I boken behandlas också det stora globala problemet bakom svinnet av livsmedel, vad olika länder gör åt det, kreativa lösningar samt lästips och källor.