Rachel har inget jobb och ingenstans hon behöver vara. Ändå tar hon tåget samma tid, varje dag. Varje dag ser hon ett ungt par i huset intill spåret.
Jason och Jess kallar hon dem. I Rachels ögon är deras liv lika perfekt som hennes eget en gång var. Men en dag, när hon ser ut genom tågfönstret, upptäcker hon något som skakar om henne fullständigt.
Nu förändras allt.
Några dagar senare vaknar hon bakfull, med ångest och minnesluckor. Jess är försvunnen, och Rachel tror sig ha viktig information om vad som hänt.
Nu ser hon sin chans att bli delaktig i den värld hon bara betraktat på avstånd. Nu ska hon visa att hon är så mycket mer än bara kvinnan på tåget.

Utdrag ur boken:

"Du, jag vet att du har det jobbigt nu" säger hon, som om hon inte har något med min smärta att göra, "men du kan inte ringa oss på nätterna hela tiden" Tonfallet är kort, irriterat. "Det är illa nog att du väcker oss när du ringer, men du väcker Evie också, och det är helt oacceptabelt. Vi kämpar för att få henne att sova hela nätterna"
Vi, oss, vår lilla familj. Med våra problem och våra rutiner. Jävla subba. Hon är en gök som har lagt sina ägg i mitt näste. Hon har tagit ifrån mig allt. Hon har tagit allt och nu ringer hon för att tala om att min vånda kommer lite olägligt för henne?

Detta är den mest upphaussade thrillern för tillfället.
Alla läser den, har läst den eller ska läsa den.
Att jag valt att läsa just denna, jag som inte läser deckare mer än ett par om året, beror på att jag såg ett inslag med författaren i tv-programmet Babel i våras.
Min sammanfattning blir:
+ för smygande obehag
+ för språket
+ för karaktärsporträtten
- för att avsnitten hoppar i tid
- för att alla huvudpersoner skriver i "jag-form" vilket gör läsningen rörig, i alla fall för mig.
Är detta den bästa thrillern? Knappast, men läsvärd och bra, javisst. Kan varmt rekommendera den som semesterläsning, man kommer snabbt in i handlingen och lever sig in i de olika karaktärerna.