Tjugoåriga Sofi arbetar som ett slags nutida piga hos Sam och hans familj någonstans i Västergötland. Hennes liv upptas av sysslorna på gården, med allt vad det innebär från slakt till barnpassning. Bäst tycker hon om att gå längst bak i raden av kor.
Men hon är rädd för att gena genom skogen, rädd för att köra traktorn på sluttande åkrar, rädd för att köra barnen i bilen. Sofi är egentligen inte särskilt bra på något. Ändå rör hon sig på något sätt framåt.

Utdrag ur boken:
"Hon hoppade till när hon såg den första blixten och sedan knallen efteråt. Himlen var förmörkad. Regnet slutade efter en stund. Den röda färgen på väggarna mörknade. Gräset stod upp som om det var statiskt. Hon var ensam därute, barnen och Mia hade stängt dörren. Hon hörde en motor längre bort på vägen. Hennes hand var på spaken, rörde den fram och tillbaka. Det blixtrade till i maskinen och hon kände en varm ilning i högerarmen och en stöt i pannan som en spark av ett djur med hårda hovar. Det brände till i näsan. Det var inte som de sa, att man inte kunde röra sig. Hon släppte taget om spaken och vacklade bakåt. Håret stod på ända. Hennes ögon var självlysande. Hjärnan tom, på tomgång. Vindlingarna därinne hade rensats på innehåll. Armen stod ut från resten av kroppen som om den fortfarande höll i spaken. Tänderna var hopbitna. Det smakade blod i munnen. Hon hörde knallen som kom strax efteråt och hjärnan därinne skallrade som ett festligt instrument".

En debutroman som är egensinnig och handlar om att slösa bort sitt liv.
Språket klingar fint men något i berättelsen stör mig enormt mycket. Inget händer, huvudpersonen är helt handlingsförlamad! Jag vill ruska om henne, få henne att önska, längta, göra något helt annat. Om inte ens göra så åtminstone tänka. Men inte ens det gör hon, hon går där på gården, hjälper till med slakt, sätter pålar i marken, tvinnar vitlöksflätor, snyter snoriga ungar. Nä fy så deprimerande!
Dessutom har boken ett slut som inte är ett avslut, som knappt ger en hint om vad som händer, jag tror jag smäller av!
Hade boken varit hundra sidor längre hade jag inte tragglat mig igenom den. Inte för att den direkt är dålig, men den blir som ett mantra, man kan för sjutton sitta och meditera samtidigt som man läser, ord för ord, hur enformigt livet på landet kan te sig för en ung flicka utan egen vilja...
Kanske är det ett kritiskt dokument om hur man som ung kan hamna i arbetsmarknadsåtgärd för sextio spänn i timmen, alltid vara tillgänglig och nöjd med sin tillvaro, men just denna liknöjdhet tar kål på mig.
Mitt betyg **

I Än lever skogen vandrar vi ut i de skogar som idag är hotade till sin existens och får kunskap om vad som håller på att gå förlorat.
Journalisten Pelle Svensson beskriver den sköra tråd på vilken livet i gammelskogen balanserar. Vi möter 600 år gamla tallar som överlevt otaliga skogsbränder, men som fortsätter att ge liv åt tusentals växter och djur.
I fantastiska bilder av Roine Magnusson får vi se svenska gammelskogar som är svåra att nå, och därför svåra att uppleva. I John Hallméns unika makrobilder får vi dessutom stifta bekantskap med de kryp som är helt beroende av gammelskogen för att överleva.

Under devisen: "Det finns inget så levande som ett dött träd"
får vi lära oss massor om vår egen urskog!
I sista kapitlet får vi till och med ta del av en nyskriven skapelseberättelse som börjar så här:
"Jag vet själv inte hur gammal jag är. Men jag vet att jag en gång var ett frö, sänt med vinden att slå rot. I mina mest klarsynta stunder kan jag känna hur det var att färdas genom luften, se ner på marken. Och landa.Ja, jag känner att jag har många år på nacken. Ändå känner jag mig förvånansvärt ung."

Jag är rätt glad att de flesta djurarter som vi här får stifta bekantskap med är i storleksordningen millimeter-stora, för i förstorade foton ser de minst sagt skrämmande ut, håriga, taggiga, hotfulla, och samtidigt fascinerande.
Visste du att guldstekeln, 7mm lång, lägger sina ägg i andra steklars bon, precis som göken? Inte? Detta och mycket mycket mer kan du lära dig i den här viktiga boken.
För det är dags att ta ansvar nu, innan det är försent!
Ekosystemet som gynnar människan genom att upprätthålla eller förbättra vårt välmående genom att pollinera insekter, rena vatten eller bilda bördig jord behöver vår hjälp för att överleva.
Vi ingår alla i kretsloppet, i ekosystemet, låt oss värna om även gammelskogen, vår egen djungel!