Idag firar vi Hundens Dag

Jag läste i morse att man idag firar Hundens Dag.

I min almanacka är varje dag hundens dag!

Antalet hundraser är stort…

Själv har jag inte erfarenhet av så många raser.

Som barn hade jag inga hundar i mitt liv, varken i min egen familj eller mina kompisars.
Det var inte vanligt att man hade hund om man bodde i lägenhet mitt i stan.
Över huvudtaget hade jag inte mycket kontakt med djur, de första jag lärde mig tycka mycket om var kossorna på bondgården som låg bredvid den nybyggda förorten där mamma, mormor och jag bosatte oss när jag var åtta år gammal.
Jag lärde mig namnen på alla tjugotalet kor och tillbringade mycket tid i ladugården.

Åren gick, jag blev vuxen, började jobba, flyttade hemifrån och skaffade en kattunge!
Det var inte någon av mina bästa ideér eftersom jag i stort sett aldrig var hemma, och katten fick flytta till mina svärföräldrar där den blev en älskad utekatt.

När vi flyttat från Stockholm till Kloten i mitten av 90-talet lärde vi känna ett par som hade uppfödning av rasen rottweiler, och jag var livrädd för de stora och lite burdusa hundarna.
Men när jag lärde känna dem bättre förstod jag vilka underbara hundar de var.
När vi beslutat oss för att lägga ner verksamheten föll det sig så att våra vänner hade en valpkull som skulle vara leveransklara just då vi skulle flytta.

När Larissa valde oss i valphagen höll mitt hjärta på att stanna!

Vi hade vunnit högsta priset, och vi fick den finaste hunden någonsin!
Larissa och jag blev oskiljaktiga när sambon jobbade på distans i Stockholm och vi levde för oss själva uppe i skogen.
På bilden tar hon hand om en av kattungarna vi hade, de var rätt många genom åren. Hon älskade att vara barnvakt!

Efter några år skaffade vi en kompis till Larissa, valet föll på Loppan, Fleur de Lune, en petit basset griffon vendeen, en härlig hund med mycket jakt i sig..med allt vad det innebar.

Vår tredje hund blev min älskade Blinka

Hon kom till oss som en niomånaders-valp som hade lite svårt att finna sin plats bland andra hundar och barnbarnen och därför fick flytta till oss på prov.
Hon blev en underbar familjemedlem, min bästa kamrat i vått och torrt, hon blev hastigt sjuk i början av året och gick bort på tok för tidigt, otroligt sörjd och saknad.

Min kloka dotter insåg att jag behövde en kompis och att Daniel som var hennes och Paulinas hund fick för lite tid när bägge jobbade heltid.
Först kunde jag inte ens tänka mig att ”ersätta” Blinka med en annan hund, även om jag kände Daniel och visste att han var en gullegris.
Men det tog bara en vecka innan jag ändrade mig, nu när jag var fri att göra vad jag ville med min tid, vad ville jag då?
Jo jag ville gå ut med min hund!
Alltså ville jag ge Daniel en tillvaro med mera sällskap ute på landet.

Och det blev så lyckat, vi lärde snabbt känna varandra och nu är han min bästis.

Fast ibland undrar jag om jag inte har fått hem en lemur…

Jag behöver inte gå en hundkurs med en hundherre på tio år, och ärligt talat finns heller inget behov.
Han är den minst rymningsbenägna hund man kan tänka sig, varje gång vi är på uteplatsen och jag undrar vart han tagit vägen har han utan undantag gått in o lagt sig i sängen!

Det blev en riktig nostalgitripp idag, jag har mina hundar att tack för så oändligt mycket!