Brinnande livet av Alice Munro
Boken består av fjorton nyskrivna berättelser. Här återfinns allt det som gjort Alice Munro till vår tids mest älskade novellförfattare; smärtan, värmen, kärleken och den sällsamma förmågan att skildra de korta ögonblick som får hela livet att ta en ny vändning.
Hos Munro är det ofta kvinnorna som står i centrum, som mödrar, döttrar, hustrur och älskarinnor.
Hon är en mästare på att gestalta livsöden, och skriver korta noveller som rymmer mer djup än de flesta romaner.
Den här boken avslutas med en kvartett berättelser där Munro som kommer från Kanada, för första gången uttalat skriver om sin egen barndom.
2009 tilldelades hon Man Booker International Prize, den finaste utmärkelse en författare kan få vid sidan av Nobelpriset.
Jag tycker om att läsa noveller just för att så mycket ryms i ett kort skeende som oftast novellerna berättar om.
Denna författare är så mycket lovordad att jag kanske ställde för stora förväntningar för när jag läst ut boken känner jag en ilning av besvikelse.
Novellerna berör mig inte som jag trodde de skulle göra. Jag förstår inte de konstiga gestalterna som hon beskriver, jag tycker människorna beter sig konstigt och miljöerna är för mig helt främmande. Stilistiskt är jag imponerad men jag saknar igenkännandet som gör att man kommer nära pudelns kärna.
Betyget blir därför bara **
Aldrig bättre av O Thiam Chin
Två flickor på rymmen från en ungdomsvårdsskola, en misshandlad hustru som slår tillbaka, en man som har förlorat sin bror och en migrantarbetare som drömmer om en bättre tillvaro. Genom karaktärerna i denna novellsamling tecknar författaren ett omvälvande porträtt av det moderna Singapore.
Det handlar om människor vars liv präglas av skriande tomrum men som i skärningspunkten mellan förlust och kärlek hittar en längtan som ger styrka.
Ännu en novellsamling, denna tyckte jag var ganska ojämn.
Jag hade lite svårt för att känna mig hemma i Singapore, en helt okänd miljö, men det var just därför jag ville läsa boken, för att få känna en annan stämning än i böcker som beskriver våra svenska förhållanden.
Sättet att leva skiljer sig avsevärt mot vårt europeiska, men mycket är också lika, som att ungdomar lämnar sina små lantliga byar för att jobba i storstaden. Många av dem lyckas inte så bra i sitt nya liv och skäms inför sina föräldrar och därmed återvänder de aldrig utan tappar helt kontakten med sin uppväxt och familj.
Intressant bok som dock bara får betyget ** för att jag inte berördes nämnvärt
Vattnet i mars av Mikael Fant
Systrarna Aronsson med familjer samlas i barndomshemmet i Nedansjö för att begrava sin mamma Inga, familjens amatörpoet, matriark och självklara mittpunkt, och ingenting kommer någonsin att bli som förut.
Det är Eva, som sjutton år gammal flydde från sveken, hoten och skammen och gjorde akademisk karriär i storstan.
Agneta fick tidigt allt hon önskade: en kärleksfull man, en egen familj och huset hon vuxit upp i. Skönheten Maja knep sig Timrås lagkapten med siktet inställt på ett bekvämt liv, men den förväntade Kanadaflytten gick om intet och snart hade deras sorglösa lyxtillvaro förbytts i något helt annat.
Huttrande på en kyrkogård, mitt i livet, har de trots sina olikheter ändå något gemensamt: kärleken till fadern och misstron mot varandra, det svidande minnet av stenar och glåpord som haglar mot hemmets ytterväggar.
Hälften av livet har redan gått, hälften återstår och plötsligt gapar rollerna från ungdomen, drömmarna och livsvalen lika stumt som den öppna graven nedanför. Men går det att bryta upp utan att svika sina närmaste, utan att förlora allt man har?
Utdrag ur boken:
“Det är här det börjar och det börjar med ett slut. För det här är inte någon vanlig berättelse, ingen enkel och hederlig husbehovslögn som inleds med en rejäl början och som sedan trosvisst och sedelärande ångar på utan att darra det minsta på manschetten och som pålitligt, i tur och ordning, avverkar alla sina dramatiska förvecklingar ända fram till den storslaget lyckliga eller tragiska finalen. Nej, någon har dött, en värld har gått under och det här är berättelsen om en familj, min, som slår och kränger vilt i svallet. Det här är tomheten, den ihåliga saknaden, lika bråddjup och stumt gapande som graven vi har samlats kring, sorghuttrande i den höga och skapra luften.”
“Och, för att som tillåta sig att slicka sin såriga självkänsla, så kan konstateras att han i gengäld sluppit ett hem med ungar som fostrats kommunalt, av tolv skrikande jämnåriga per lomhörd och likgiltig dagiskärring, och en fru som inte ens har låtsats anstränga sig sedan första ungen kom och inte har fantasi nog att lista ut något, för endera av dem, behgaligare sätt att få sin vilja igenom än evigt malande tjat vid middagsbordet där gubben får sitta med såriga öron och tugga på någon annan gammal mjölkkossas blekroas och sega innanlår.”
Detta är författarens andra roman, den första jag läser och nu gläds jag mig ofantligt åt att jag har den första kvar att läsa! För detta var ett stort läsäventyr!
Olika kapitel ägnas de olika huvudpersonerna, och det bästa tycker jag är att berättarrösten förändras otroligt mycket beroende på vilken familjemedlems historia som skildras!
Det låter helt annorlunda språkmässigt då den akademiskt bildade flatan Eva berättar, när den krassa Maja berättar om makens bordellverksamhet som han tror att hon inte känner till eller när den gamla mannen, Ingas efterlevande make, berättar om hur hans och Ingas liv fortskrider på pensionärshemmet, för han lever ju fortfarande med sin hustru, hon finns där framför honom, gående med sin rullator, sittande vid matbordet, precis som förr!
Ja detta får definitivt bli mitt boktips för sommarens avkopplande hängmattstillvaro, så levande, så bra, så tänkvärt, glädje och sorg, tillkortakommanden och misslyckanden, berättelsen har allt!
Mitt betyg ****
. Alla hundar går inte ihop med barn och...