Redan i början av våren hade vi tänkt åka och titta på Styggens stuga utanför Frösaråsen, men då var väglaget sådant att vi fick tänka om. Det var helt omöjligt att ta sig fram på tjälskadad mjuk skogsväg.
Men i helgen gick det bättre!

Vi parkerade bilen vid informationstavlan och traskade rakt in i spenaten.
Mitt i skogen var en fin gärdsgård uppsatt och man kände historiens vingslag.

Och innanför gärdsgården står en liten och mycket annorlunda stuga!

“Styggen” eller Carl-Olof Persson, blev under sin levnad känd som trollkunnig och försvuren till mörkrets furste.
Han levde i sin simpla boning som han själv byggt, med ena gaveln bestående av en sten som fick tjänstgöra både som spis, mur och gavelvägg.
Sitt trots mot socknens mäktige män och kyrkan gjorde honom fruktad och hatad, kanske också rentav beundrad av en del.

Han föddes 1828 i byn Frösaråsen och blev dräng i Lövkullen i 20-årsåldern. Där träffade han sin blivande hustru Carin. Han blev dräng hos svärföräldrarna och tog över gården när de blev gamla och skröpliga. Paret fick 4 döttrar och 2 söner, sönerna dog bägge i 1-årsåldern.

I det militära fick han av befälet heta Snygg eftersom han var regementets ståtligaste karl, sades det. Namnet kom sedan att förvanskas till Stygg eller Styggen och följde honom livet ut.

Orsaken till öknamnet var hans påstådda svartkonst. Även patron och prästen hade respekt för hans förmåga, därom vittnar alla skrönor om honom som trollkarl och tjuvskytt.
Han byggde stugan 1875 och kanske hade han genom sitt tjuvjagande kommit i delo med bruksherrarna då han inte fick bo kvar på sin gård.
Han bodde här i stugan till sin död 1906, 78 år gammal.
Han hade då varit änkling sedan 1889.
En ny kvinna kom in i huset 1893, då pigan Ulla Gustafsson flyttade in. Hon och hennes bror Karl bodde här några år efter hans död, därefter blev stugan hölada och förföll.
1979 restaurerades den i Säfsnäs Hembygdsförenings regi men brann ner 1997. 1999 startade återuppbyggnade och år 2000 invigdes den nyuppförda stugan.

När man ser sig omkring lägger man märke till att ingenting, varken buskar eller gräs verkar trivas kring stugan.
Detta ska enligt sägnen bero på att Styggen uttalat en förbannelse att när han inte längre fanns skulle inget kunna växa där, något som verkar stämma än idag.

Han sa också att den som tar något med sig därifrån ska drabbas av olycka.
I stugan står en gjutjärnsgryta som kom dit för några år sedan.
I den låg en lapp där någon skrivit bla. “Jag lämnar nu igen grytan som jag i ungdomligt oförstånd tog härifrån för många år sedan. Livet har varit ett helvete och jag hoppas nu när jag lämnar tillbaka grytan att jag också ska få en bättre tillvaro under den tid jag har kvar att leva.”

Visst är det roligt med gamla skrönor, och viktigt att de tecknas ner så kommande generationer får tillfälle att ta del av dem.
Kanske blir den egensinniga Finnkäringen i pörtet så småningom en egen skröna

Skrivet i Bloggen den 24 May, 2013 kl 12:52
5 Kommentarer »

I morse vaknade jag av att maken formligen lyfte ur sängen samtidigt som jag hörde en osande svordom!

Han hade fått sylvassa lejonklor i tårna!
Hihi, bilden är inte på Torsten men är slående lik!

..för inte kan väl denhär mjäkiga katten klösa sin husse, han som alltid ligger och gosar med sin bästis..

Nå, det var tidig väckning för maken, flera timmar tidigare än vanligt, och efter hans utbrott lyckades jag inte somna om, så även jag klättrade ur bingen.

Maken drog iväg mot Örebro med orden “Vi ses inatt”, ja det lät ju hoppfullt, han menade nog att det förmodligen skulle bli sent då han hade hela sju besök bokade i trakten.

Min långpromenad togs idag ovanligt tidigt, i lätt duggregn, men tillräckligt för att jag skulle ha behövt vindrutetorkare på glasögonen.
Stavarna får vila några dagar, min vänsterarm värker, både uppe i axeln och insidan av armbågen.
Blinka går dock mycket raskare när jag har stavarna, hon vet vad som då gäller, nu när dom inte var med trodde hon att nosning var tillåtet överallt…

Läste med fasa att ifjol bloggade jag om säsongens första fästing som hade satt sig på min trinda mage!
Alltså är det lika bra att vara förberedd, och även börja leta igenom djuren varje dag.

Måhända var det regnvädret som lockade måsarna till riksdag, dom skränade och skitade ner.

Kanske behöver jag rentav göra en investering

Med sommarens första violbukett önskar jag dig en härlig onsdag!

Skrivet i Bloggen den 22 May, 2013 kl 13:57
12 Kommentarer »

Landskapsdjur En resa genom Sverige av Anna Roos och Kenneth Johansson

Vi har 25 landskap i Sverige och varje landskap har flera symboler.
Landskapsdjuren röstades fram 1988 i ett samarbete mellan Världsnaturfonden, SVTs Mitt i naturen och tidningen ICA-kuriren. Därefter kom landskapsfåglarna 1995 efter att Sveriges Ornitologiska förening anordnat en röstning.
Det finns även andra symboler bl.a landskapsfiskar, mineral, blommor och svamp.

Denna bok fokuserar på de 25 landskapsdjuren.
Lär känna våra landskapsdjur i sin naturliga miljö och lär dig mer om hur de lever och vad som har hänt med dem sedan de för 25 år sedan blev utvalda.
Då fanns endast enstaka vargar i landet, antalet havsörn och utter var som minst, och under försommaren bröt den första “säldöden” ut, som kraftigt decimerade antalet knubbsälar på västkusten.
Här får du en hel del ny fakta och forskning kring alla de djur som blivit representanter för sitt landskap.
Alla djure är speciella, och så här i efterhand är det lätt att förstå att man har röstat fram just dessa djur som våra landskapsdjur.

Vilket praktverk detta är!
Överdådiga foton, bra och tydliga beskrivningar, det känns högtidligt att bläddra och läsa.
Och så mycket kunskap jag tagit in, förhoppningsvis stannar något av allt det jag har lärt mig om djuren kvar i hjärnbarken.

Jag har läst om Jämtlands djur älgen som under brunsten beter sig enligt följande:
“Han är parningsvillig under flera veckor medan kon bara är beredd under ett dygn. Han sparkar upp flera brunstgropar, som han uriner i. Därefter rullar han sig i det, och doppar hakskägget i sörjan, allt för att dofta så gott och starkt som möjligt. Doften är full av feromoner som hjälper parningsbeteendet och troligen stimuleras även ägglossningen av doften. Äldre och större tjurar kan ha flera kor med sig, och alla rullar de sig i gropen, även deras kalvar”

Exakt samma beteende som vi observerade att vår getabock hade …

Jag läser om Smålands landskapsdjur uttern där det visar sig att utterungarna är rädda för vatten då de föds. Honan måste lära ungarna att tycka om vatten och första gången kan det ske ganska brutalt, då honan biter tag i nackskinnet på en skrikande unge och tvingar ner den under vattnet. Men snart lär sig ungarna att vatten är deras element.
Uttern är livfull och lekfull och även vuxna kan ses leka med varandra långa stunder. De är kända för att tycka om att åka kana i snön. De kanar ner för en slänt, springer upp och åker kana ner igen, precis som barn!

Jag läser om Västergötlands landskapsdjur tranan att det var brännvinsdestillerierna som började locka till sig många tranor till Hornborgasjön redan för hundra år sedan. De kom för att äta spillpotatis som legat i jorden över vintern. Den potatisen, som är värdelös för oss, är extra åtråvärd för tranorna för de har ett högre sockerinnehåll och därmed mycket högre energiinnehåll än färsk potatis som ratas av tranor.
Numera finns inga destillerier och tranorna stödmatas.

Avslutar med att berätta om Östergötlands landskapsdjur knölsvanen där parningsbestyren är romantiskt värre. Paret simmar nära varandra i flera dagar, till slut möts de ansikte mot ansikte och för huvudena upp och ner mot varandra precis som om de var varandras spegelbild. Ritualen fortsätter med en ståtlig svandans, en kärleksdans där hane och hona står öga mot öga med varandra så att halsarna bildar formen av ett hjärta. Själva parningen därefter ser lite otäck ut, hanen bestiger honan så hon trycks under vattnet och biter tag i hennes nacke. Det kan nästan se ut som om han försöker dränka henne innan han åter drar upp henne över ytan så hon kan andas!

Detta var ett fåtal exempel av djurens fantastiskt intressanta beteenden som jag inte kände till.
Varje djur har ingående beskrivningar och denna bok skulle jag gärna ge bort i present både till mig själv eller någon jag tycker mycket om.
Mitt betyg full pott ****

Skrivet i Bloggen, Läst den 21 May, 2013 kl 20:37
5 Kommentarer »

Hur helgen har varit?
Tackar som frågar

Allt gick ju inte enligt planerna, men skilsmässohotet är undanröjt, jag är alldeles för luttrad för att orka slösa energi på att vara förbannad på något så simpelt som sport!

Det jag sa nyss är nästan sant, liiite besviken är jag allt!

Nog om det, det går flera tåg, eller?

I helgen tänkte vi åka och se folkrace i grannbyn, men som ni vet vid dethär laget är vi inte de mest morgonpigga paret, så när vi kom fram hade finalen redan gått!

Därför tog vi en promenad i den fagra byn Tyfors och hittade en riktigt läcker bil, eller är det en älg? Eller en bil med horn, en kamouflagefärgad skogsbil!

Tyfors har haft järnbruk och en krutfabrik minsann

Här vid stranden hittade jag årets första blommande kabbeleka

Grönt så in i vassen!

Som av en händelse hamnade vi snart vid “Kärleksudden”, passande för ett jubileumspar!

Enligt tavlan var den under järnbrukstiden som man körde slagg till en liten holme och där började det frodas av grönska. En bokhållare beslöt sig därför för att anlägga en liten park så han snickrade en trappa ner till holmen.

Här fanns slingrande vägar, små bersåer och en springbrunn, små välvda broar och längst bort under en hängbjörk en torvsoffa och ett bord av en gammal kvarnsten.

Åtskilliga är de ungdomar som svärmat vid Kärleksudden under åren som gått.

Nu är platsen inte så välhållen längre, det var med nöd och näppe vi lyckades klättra uppför de trasiga trapporna..

En ny vecka har börjat, en vecka utan Mello och utan hockey-VM, vad ska vi nu hitta på?

Skrivet i Bloggen den 20 May, 2013 kl 22:14
6 Kommentarer »