Jag har läst..

Humlesäcken Bokomslag Humlesäcken
Lina Brustad
biografi
Idus förlag
2017
203

"Jag minns sommaren när vi älskade på Humlesäcken. Missionären på en kal bohusklippa. Den stekande solen och den dåsiga tröttheten. Den ömma fläcken på ryggen under spännet på bikiniöverdelen"

Min älskade, det är dags att öppna lådan med breven och läsa orden du aldrig fick se. Det är dags för mig att börja leva igen, trots att du inte finns kvar.
När våra vänner diskuterade förkylda barn och husrenoveringar satt vi på intensiven på Sahlgrenska. När andra skaffade nya jobb och åkte på solsemester planerade vi för din begravning.

Det här är min berättelse om oss. Om dem vi var då; två unga människor, varav en blev sjuk. Jag måste lämna det där bakom mig nu och förlåta mig själv för att jag valde att leva vidare. Det är hög tid för mig att resa tillbaka till Humlesäcken.

Utdrag ur boken:
"Livet återgår till vardag. Jag är ledsen ibland vilket får dig att känna dig obekväm, och när du tröstar mig känns det bakvänt. -Vad är väl en hjärntumör? säger du.
Ingen vet hur länge man får leva och när och hur man ska dö. Bara att det är en oundviklig del av livet. Du säger att det inte alls är säkert att det är du som kommer att dö först, att det lika gärna kan bli jag. Den tanken, att min egen död kanske ligger närmare skänker tröst."

"Du ska dö. Det är så det ska bli, att du ska dö. Och innan dess ska du och jag och Hjalmar bli tvungna att vänta, hur länge vet vi inte, medan mitt eget liv får stå på vänt. En dag ska jag vakna ur mitt vakuum och upptäcka att jag blivit ensam kvar med barn, hus, bil och räkningar. Detta är mina framtidsutsikter nu. Jag som drömt om att doktorera."

"Det finns något tilltalande med en palliativ avdelning. Här lever vi sida vid sida helt utan hopp. Här knaprar vi smärtlindring och dricker saft till maten varje dag, i väntan på det oundvikliga slutet. Livshetsens motsats är lugn och harmonisk. Kanske skulle människor må bra av att bli inskrivna här ibland. Att umgås med döende som en metod att kurera stress och hitta en annan lunk i tillvaron"

Den här boken drabbar på riktigt, som ett knytnävsslag rakt i solar plexus.
Och det bästa är att den är skriven så alldagligt och utan stor dramatik, därför blir den så oerhört gripande. En av de vackraste sorgligaste böcker jag läst.

7 Comments:

  1. Måste ha den!! Tack, kram på’re

  2. Oj, men jag känner att den kommer jag att läsa.
    Jag läste en bok för många år sedan typ 20 eller mer Sunshine av Norma Klein och den bär jag med mig. Handlar om en ung tjej 20 år som får en ovanlig sorts cancer och hur hon det sista året i livet skriver och gör inspelningar till sin lilla dotter. Vet inte om boken finns längre? Undrar var min är efter alla flyttar…..

  3. Du kunde skriva lite mer, verkade väldigt sorglig och tagande…vill veta mer.
    Kramiz

  4. Det låter som en bok jag måste läsa. Tack för tipset

  5. Hade inte hört talas om boken tidigare. Men nu finns den på läslistan och kommer att få förtur.
    Kram!

  6. En bok som kommer vara bland de första jag kommer att skaffa i höst. Det du berättar får mig att tänka på min syster som förlorade sin man i cancer för snart tio år sedan – minns deras gemensamma kamp.Tack för tipset!
    Kram

  7. Oj. Jag tror inte jag orkar med en sån sorglig bok just nu…

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.