Två personer som har levt tillsammans hela sina vuxna liv och nu finns bara en av dem kvar.
Svartstilla är en stark kärlekshistoria och en djupt berörande berättelse om ett långt äktenskap. Det är också en roman som ställer svåra frågor om en människas rätt till sitt eget liv, till sin sorg, sina minnen, sin kropp och sin framtid. En skimrande roman som träffar rakt i hjärtat.

Utdrag ur boken:
sid. 31
"Jag sätter mig ned i stolen framför spegeln. Börjar sätta upphåret som jag gör varje morgon. Något monotont. Något som är sig likt. Som jak kan hålla fast vid. Något så enkelt som att sätta upp håret.
Och jag ser mig själv som du måste se mig. Och jag ser hur trist och dum jag måste verka där jag sitter med min ynkliga kropp och sätter upp det stripiga håret som om det vore en mening med det. I tron att om jag gör detta varje dag så håller världen ihop."

sid.122

-Hur kommer du ihåg mig?
Jon ser upp.
-Hur jag kommer ihåg dig?
Han tänker sig för.
-Nej, jag vet inte, mor, jag minns dig väl först och främst som sträng, men rättvis.
Sträng
Jag känner inte igen mig i det ordet. Tycker inte om smaken av det. Förstår inte att det ska ha något med mig att göra. Men så gör jag det ändå
-Du kunde snabbt bli arg om vi stojade för mycket."

Väldigt moget och naturligt skrivet av en ung författare, att kunna tänka sig in i huvudet på en gammal kvinna som förlorat sin livspartner, att kunna skildra hennes vilsenhet, hennes kantighet och hennes kamp för att få göra som hon själv vill den tid hon har kvar.